Aftonbladet – 29 september 1864, sida 2

MER MUR PVE Mee, ERNA et ee rr i Kurir från Sundet. En liten utflygt till Skabbelycke. Efter detta ändlösa och något konfusa sorl, som hela sommaren uppfyllt luften, af hvarannan korsande rykten från danska kriget, som hufvudtema, med allahanda fria variationer och tillfälliga efterspel om general Vogel von Falkensteins chikaner i Jylland, om grefve Manderströms noter, om utsigterna till en ytterligare Slesvigsk kampanj, om folk-omröstning efter fransyskt : önster, om hemliga absolutistiska planer efter ryskt, 0. 8. V., O. 8. V., har nu på hösten, redan i ett par veckors tid, ett ord, ett namn, en fråga af särdeles idylliskt och i allmänhet poetiskt innehåll, kommit att smeka våra öron här vid Sundet och på ett behagligt sätt åstadkomma litet afvexling med den enformiga politiken. Tillåt mig att säga rent ut hvad jag syftar på: det är frågan Skabbelycke?. Då denna samma fråga utan tvifvel förr eller sednare skall ådraga sig uppmärksamhet äfven utom Skånes landamären, då den på sätt och vis redan börjat detta, så till vida, som sjelfva det ofticiella bladet nyligen gjort frågan i fråga, i dess första form af ett på landsortspublicitetens vingar sväfvande rykte, till föremål för en diplow.atiskt hållen reklamation, hvarför skulle det icke vara passande och tidsenligt att åt densamma egna ett ögonblicks mera speciel uppmärksamhet? Publikens sympatier tagas icke så sällan i anspråk för frågor af, jag må bekänna det, vida mera underordnad riksvigtighet. Jag vill genast förutskicka en unmärkning: frågan är vackrare, än sitt namn. En skönhet rår icke för att hon bhfvit i en hastig vändning kristnad till Ursula eller Botilla. Namnet Skabbelycke är uppenbart icke romantiskt, men det är nu en gång faktiskt. Det är mig icke obekant, att smak-. fulla pennor i den allrasista tiden börjat införa en litet förändrad ortografi af detta namn; man bar sett det i ?tidningar på platsen? skrifvet: Skabe-Lycke, det är ett slags dansk-svensk ordlek, den Berlingske? i Köpenhamn har också ganska riktigt nap-: pat på kroken och talar redan med stor tillförsigt om prins Oscars blifvande sommarresidens ?Skabelycke?. Men vi nödgas, som historici, hålla oss strängt till sannin-gen och undvika alla tvetydigheter. Namnet är Skabbelycke och det kan nu en gång icke hjelpas på annat sätt, än att stället rentaf kristnas om igen. Lyckligare än ordleken Skabelycke är en annan version, som vi hört med en viss auktoritet vedervågas från ett aktadt håll, nemligen att namnet ursprungligen (från Skånes danska tid) skulle varit Skovlykke — d. v. 8. Skogslyckan, en liten afstängd plats i skogen — hvilket sedan genom seklernas oförrätt blifvit förvrängdt till Skavlycke, Skablycke, Skabbelycke. Emellertid lära ortnamn, sammansatta med ordet Skabbe?, alldeles icke vara så ovanliga i de skånska jordböckerna och det lider knappast något tvifvel, att allmogen med detta ord velat på ett målande, okonstladt sätt beteckna ett visst plags magra, utsvultna hemman, i analogi med en viss klass af illa bekajade får eller hundkreatur. Det hemman, hvarom här är frågan, har också ganska visst i äldre tider, långt ifrån att skapa någons lycka4, varit af en skäligen eländig och spetälsk natur, det är, fastän numera jemförelsevis odladt och skött, ännu ingen guldgrufva. Att det dock var något värdt, att det till och med, ehuru efter en annan måttstock, än den materiella vinstens, var en juvel, derom hade ingen menniska drömt, förrän händelsevis för ett eller par år sedan en ?gentleman-rider? kom tankfullt lunkande genom denna nejd, sökande efter dunkla barndomsminnen, och med en ovanligare blick för naturens skönheter plötsligen upptäckte, att här skulle öfvermåttan lämpligt kunna ligga en villa för en filosot med estetiskt sinne (ett slott för en furste, det kom sednare.) Hr S. Åberg, den nyssnämnde peripatetikern i ridstöflar, hade i en följd af år haft sitt egentliga hem i Lund, der han älskade att lefva som privatiserande lärd? — universitetet hade länge hoppats att få tillegna sig honom på fullt allvar — men Skabbelyckes dryader lemnade honom numera icke i ro och de segrade öfver Clio. Han sade Lundagården farväl, bosatte sig i Helsingborg, der han helt praktiskt sökte sig och vann en syssla vid filialbanken (den tinska akademikern Svellman hade ju en gång utbytt katedern mot en pulpet i en assuransförening!) samt tillköpte sig ett 30 ärs arrende på Skabbelyeke, — det ntgör nemligen ett så kalladt predikstolshemman under Helsingborgs pastorat, Hans försts omsorg var att förmedelst en någorlunda farbar väg sätta stället i förbindelse med den eciviliserade verlden; derefter lät han hemta bygg