Aftonbladet – 28 september 1864, sida 2

förnöjsamhet, som så väl passar ett åldrigt ansigte. Det är sorgligt att se bekymren komma då aftagande krafter göra lifvets begqvämligheter mer och mer oumbärliga. Ungomen kan uthärda allt, kan stundom stärka sina krafter under det dess tarkost kastas omkring på lifvets stormiga haf, men ålderdomen behöfver bäst af allt en lugn hamn, för att der få hvila ut. Många bekymmer hade hopat sig omkring det gamla paret vid Cheyne-Walk. De oroligheter hvaraf England nu ända i sina grundvalar skakades, hade äfven träffat dem. Deras lilla pension hade upphört att betalas och i deras boning syntes tydliga spår af brist, att icke säga nöd. Deras obetydliga öfverflödsartiklar voro borta och rummen städades och ordnades numera blott af egarinnans svaga händer. Då doktor Ruthven en afton hemkom, var Lettice sjelf sysselsatt att anordna aftonmåltiden. Nej, goda hustru, sade han oroligt, ?kom och sitt här hos mig och tala vid mig, so: du brukar. Lemna allt öfrigt åt Marjory.? Marjory har lemnat oss, sade Lettice småleende. Lettice blir hädanefter vår enda tjenare.? Hon oroade honom aldrig med sina husliga bekymmer, och blott han på vanlig tid erhöll sin vanliga, enkla måltid, samt för öfrigt ej stördes i sina studier, frågade han sällan efter något vidare. Han gjorde det ej heller nu. Men efter en stund började Lettice, till utseendet lugn, men dock i sjelfva verket temligen orolig: Patrick, du har ej berättat mig huru du tillbringat din dag. Har du funnit några patienter under dina vandringar? Ty den gamle läkaren hade varit tvungen att vandra genom Londons gator och uthjuda sin hjelp, för att vinna sitt dagliga bröd. (Forts, följer.)