Aftonbladet – 28 september 1864, sida 2

till allt hvad denna titel medfört åt vår slägt — blodsarfvet. Min far, den förste grefven, dog på schavotten, min broder John, den andre mördades i sitt eget hus; min broder William, den tredje grefven, dog i landsflykt. Jag är den sista och min ungdoms och glädjes dagar hopkrympte till en skugga i ett sjuttonårigt fängelse. Säg hans majestät att jag tackar honom, men att jag ej önskar någon annan titel än den jag redan eger, ehuru jag ej gör några anspråk derpå. Hvad betyder det, då denna titel upphör med mig? Hans röst darrade litet vid dessa ord. För tio år sedan, tillade han, Shade jag kanske svarat annorlunda — nu har jag ingenting vidare att tillägga. Han steg upp och begaf sig med stapplande steg in i sitt eget rum. Der syntes han fem minuter sednare sitta fördjupad i läsning, alldeles som om ingenting händt. eFinnas då inga öfvertygande skäl för honom? sade grefvinnan förundrad. SOch ni, Lettice, har ni ej heller någon ärelystnad, någon stolthet? Nej, sade bon, icke för egen räkning, blott för deras. Och hon såg först på sin make och sedan på den lilla hatten och böckerna, minoena af hennes förlorade älsklingar. Ehurn hon yttrade dessa ord sorgset, var hon dock så fullkomligt lugn att den förnäma damen, redan något uppskrämd af den annalkande olitiska stormens skarpa, kalla fläktar, suckade och betraktade henne nästan med afund. Innan hon lemnade sin väninna, sökte hon dock ännu en gång öfvertala henne att komma till hofvet. Nej4, svarade Lettice; Patrick hade rätt — han är lyckligare här och jag — jag ötvergifver honom aldrig. Med dessa ord återvände hon till sin make. När vi nästa gång återse Lettice Ruthven sakna vi i hennes anlete det uttryck at stilla