Aftonbladet – 28 september 1864, sida 2

vilkor beroende förhållanden och ordningar inrättadt, institut såsom kyrkan — och kristligheten är för honom icke heller absolut ett religiöst, utan väsentligen äfven ett sedligt. Derföre håller han sitt område, det är just det sedliga, äfven för kristligt och heligt land, och icke uteslutande kyrkans för något sådant, och han har till sig det förtroende, att äfven sjelf kunna uppfostra åt sig ett kristligt fromt folk i sin skola, om ock med andra medel än kyrkan, så uppriktigt han än, som sagt, för öfrigt dervid bemödar sig om hennes medverkan. Men aldrig mer låter det säga sig, att ?hans händer nu en gång icke äro de moderliga händer, som skolan behöfver? (ord förekommande i ett offentligt utlåtande). Å andra sidan gör kyrkan anspråk på en historisk rätt till styrelsen öfver folkskolan eller åtm nstone till en uttryckligt bestämd andel i densamma. Hon betraktar sig som skolans egentliga grundläggarinna och följaktligen som hennes rättmätiga moder och förmynderska. Nu är det visserligen ett faktum, att det varit hon, som bland våra germaniska folk utsått de första fröna till en andlig odling och särskildt äfven grundat de första undervisningsanstalterna. I fråga om folkskolan kan hon dock blott i temligen inskränkt mån göra anspråk på denna ära... Den egentliga grundläggaren och fadern för folkskolan är i alla fall staten. Men om vi ock ville låta kyrkans historiska anspråk gälla, hur skulle derur för henne härflyta en rätt till en för all tid fortfarande styrelse uf folkskolan? Till hvilket ändamål har då kyrkan planterat och uppdragit vårt nya, det är kristliga kulturlit? Väl för att utbilda sig — icke för att aldrig mogna, aldrig bli mäktigt af en sjelfständig tillvaro? Hvartill annars har hon då kristligt kultiverat det verldsliga lifvet hos de folk, som tillfördes henne, om icke dertill, ör att bland dem uppbygga ett kristligt örsamlingsväsen, som under hennes fostrande hand borde småningom utvecklas till en verkligen kristlig stat? Och sedan hon äntligen i någon mån vunnit detta, skulle hon då ångra att ha företagit ett sådant verk? Det ser verkligen så ut, men följdriktigt är det icke så. Nej, följdriktigt skulle kyrkan fastmer glädjas, att hon lyckligt fört till målet sitt mödosamma uppfostringsverk och nu kan träda tillbaka och låta sin myndigblifna fosierson, den kristligt upptuktade staten, ta in sin sjelfständiga ställning. Ar ju dock annars en mor glad, då sonen bifvit en man, som står på egna ben. Som det nu gått kyrkan med staten öfverhufvud på nyssberörde sätt, likaså äfven med de särskilda för honom väsentliga institutionerna, och synnerligen med undervisningsanstalterna. Just de högre afdelningarne af dessa ha från jan till större delen varit hennes planteringar; men icke destomindre ha de, sedan staten vunnit i inre styrka och blifvit något så när medveten om sin kallelse, känt sig oemotståndligt dragna till honom, och hon har måst afträda dem till honom, hur hjertslitande det än varit. Nu kommer i skickelsens vidare fortgång äfven den elementara folkundervisningen i ordningen, så mycket oundvikligare, ju mindre denna dessutom i sitt ursprung är en kyrkans skapelse. Det finns 1 dag knappt nog någon, som ej anser det fullt i sin ordning, att universiteterna och lärdomsskolorna stå under statens enbara styrelse; och visserligen är tiden icke aflägsen, då äfven i alseende å folkskolan offentliga rösten skall lika ljudligt uttala sitt enstämmiga omdöme. Må kyrkan, som haft det första svåra arbetet, icke sjelf förminska er känslan derför genom ett motvilligt och dock vanmäktigt motstånd mot frigörelsen ur hennes moderliga myndighet af det sista utaf henne i anspråk tagna fosterbarn, sedan detta otvifvelaktigt uppnått myndighetsåldern.?