Aftonbladet – 28 september 1864, sida 2

de första lefnadsåren. Folkskolans omancipation ifrån kyrkan. Som bekant är, är nu i Baden folkskolans fullständiga emancipation från kyrkan beslutad och preliminärt genomförd till slörre delen af så väl protestantiska som katolska befolkningens stora belåtenhet och under dess högljudda bifall, hvarigenom storhertigen och ecklesiastikministern Lamey tillvunnit sig stor popularitet. Så väl påfven med den katolska hierarkien som en del af de protestantiska kyrkoherrarne upphäfva häres ot starka klagorop, hvilket blott så mycket mer inger befolkningen stadgad öfvertygelse om reformens vigt. Teologie professor Rothe uti Heidelberg har i denna fråga som folkrepresentant uti första kammaren haft ett längre anförande, som nu genljudar öfver hela Tyskland. Vi anföra derur följande: Det fanns visserligen en tid, då staten ansåg skolan för något, som icke låg inom hans sfer, utan inom kyrkans, och derföre nöjde sig med att för sina ändamål bihangsvis använda de undervisningsanstalter, hvilka hon, närmast för sitt eget behof, upprättat. Detta var den tid, då för våra eutopeiska befolkningar statens id blott helt otydligt uppgått, och de satte hans bestämmelse så godt som uteslutande i afvärjandet af våld och borgerlig orätt. Men denna tid ligger gudilof bakom oss; den dag som är, har i stället för denna råa föreställning ett positivt begrepp om staten och hans uppgift framträdt, och hans moraliska betydelse har mer eller mindre klart bevisat sig i det allmänna medvetandet. Den moderna staten erkänner skolan som ett hans egen organism väsentligt tillhörande institut, som ett af de väsentliga vilkoren för hans eget lif, och han skulle känna sig antastad i sin ära, om man tänkte sig honom anse henne annorlunda än som del af honom sjelf. Vårt konstitutionella statslif har, genom att medge de enskilda medborgarne rätt och pligt att deltaga i statslifvets förrättningar, statsborgarnes allmänna uppfostran ur statens synpunkt till sin förutsättning. Då nu staten endast ge: nom verkligen dugliga medborgare kan uppfylla sitt ändamål, måste han dra försorg om att hans ungdom uppväxer till sann medborgardygd, att i denna genom uppfostran det sinnelag inplantas, hvarur det rätta medborgarsinnet uppväller, och att den utrustas med alla de kunskaper och utbildas till alla de egenskaper, som skapa den vederbörlige statsborgarn. Omsorgen härom kan han ej öfverlåta åt någon annan, och ingen kan heller verkligen i hans intresse! dra den under sig. Han måste sjelf leda den inom hans egen organism för detta än-. damål ordnade anstalt, skolan, och framför allt den mest omfattande grenen af denna anstalt, folkskolan, och kan icke dela denna ledning med någon annan. Söndrad ledning slår öfver hufvud aldrig väl ut; här finns icke heller någon, som kan ta del i ledningen, utan att störa den. Ty blott den som vore af annat sinne än staten i afseende å folkuppfostrans mål, blott den som ogillade eller åtminstone med misstroende betraktade hans ändamål och synpunkter vid den offentliga undervisningen, kunde ha ett intresse och ett motiv i att för sig ta i anspråk ett delande af denna ledning. Kyrkorna grunda sitt rättsanspråk på: medledning af folkskolan dels på naturen af dennas mål, dels på en förment historisk rätt. I förstnämnde afseende betona de nödvändigheten af den religiösa och fastmer kristliga grundvalen för folkuppfostran och påstå, alt denna kan då blott bära sann frukt, äfven för statens ändamål, då den drifves i religiös och fastmer kristlig anda. Dermed uttala de en stor sanning, hvartill ock vi alla visst af fullt hjerta bekänna oss och den vi ej starkt nog kunna betona. Men vi förmå ej ur denna sanning dra den slutföljd, som kyrkorna derur vilja härleda, nemligen nödvändigheten af folkskolans kyrkliga samledning. Afven för staten är det antydda sakförhållandet gudilof ingen hemlighet; — han förstår ganska väl, att det blott finns denna enda källa, hvarur en verkligt sannskyldig och kraftig medborgardygd flyter, och det ligger honom allvarligt före att helighålla och bevara henne. Men just genom detta medvetande har han förmågan att utföra det. Och här skiljer sig hans betraktelsesätt af saken från kyrkornas. Han håller allvarligt derpå, att kyrkan ej är denna helgedoms enda vårdarinna. Under det han tacksamt erkänner hennes helsosamma verksamhet och tar hennes medverkan i anspråk, hyser han dock med til igt det medvetandet, att äfven han sjelf icke är okristliz och att äfven han är en plantskola för kristlig fromhet och öfverhufvud kristlig dygd, icke mindre (för att säga det minsta) än kyrkan. Blott äro för honom fromheten och kristligheten icke en sak, som mäste drifvas såsom någonting å part och ex professo, och som just derför blott kan kultiveras genom ett särskildt, n menskliga tillvarons på natur