Aftonbladet – 27 september 1864, sida 2

Han är en rik och högeligen ärad man, denne sir Anton Vandyck, sade hon. Han är konungens hofmålare och han såg vår Marie mycket ofta; icke underligt då att han fann henne skön eller att han skulle älska och dyrka henne, som hon säger att han gör. Jag undrar om hon älskar honom !4 Oroa dig ej deröfver goda hustru, utan kom och bind tillsammans denna knippa örter åt mig. Så der, häng den på väggen och sätt dig sedan här med din sticksöm; jag tycker om att se på dina flitiga fingrar tills jag somnar. Jag är så trött, Lettice. Hon lade en kudde under hans bufvud; han såg mycket gammal ut nu, äldre än Lettice, ehuru de voro nästan lika gamla. Men han hade aldri: återhemtat sig från den svaghet, som det långa fängelset förorsakat honom både till kropp och själ. Letice såg på honom sedan han somnat, på hans bleka anlete, hans hvita afmagrade händer, men hennes aldrig döende kärlek omgaf honom ännu. Varmt och innerligt hade hon älskat sina barn; de båda små gossarne och den sköna flickan, som öfverlefde sina bröder; men den enda, djupa kärleken till sin make, öfversick hvarje annan. Marie Ruthven var en af de förnämsta skönheterna vid detta hof, Carl I:s hof, som huru politiskt felaktigt det än må ha varit, dock kanske var det mest lysande och det ädlaste England någonsin skådat. Dess konung var ridderlig, ädel och stor älskare af de sköna konsterna; drottningen — det enda fel man kunnat tillvita henne, var det inflytande hon genom en innerlig och sannt besvarad tillgifvenhet erhållit öfver sin make; huru hårdt historien än må döma konung Carl I, skall hon dock ej kunna framvisa on vuda fläck på den olycklige Carl Stuart