Aftonbladet – 27 september 1864, sida 2

han, som en gång en ungdomlig älskare, sorgsen satt vid stranden af Cam. Men vårt jordiska lif består af idel förändringar. Ungdomlig, brinnande kärlek, måste nödvändigtvis förändra sin form. Men hvad betyder formens förändring, då väsendet i grunden är detsamma? Lettice, sedan många år maka och moder, alltjemt i sitt hjerta bibehållande något af dess friska, ungdomliga kärlek, hvarken klagade eller kände sig sårad af att hennes makes kärlek småningom ölvergått från strålande middag till dunkel aton. Och så borde det vara med hvarje qvinna. Aldrig borde hon lofva sin tro ät en man, aldrig skulle hon med denne man träda för altaret, om hon ej med lugn kunde tänka på den tid då kärlekens romantiska ekimmer försvinner för verklighetens ljusa dag; då ungdom och häftiga, brinnande känslor äro borta och till och med den djupa, pålitliga tillgifvenheten, genom vanan förefaller alldaglig och enformig. Aldrig borde en qvinna lofva att älska sin make i nöd och lust, om hon ej med lugn kan tänka på den tid då hon, som en gammal gumma sitter vid sin mans sida, då hennes enda inflytande öfver honom, hennes enda tröst och glädje, ligger i styrkan af den kärlek, som i ord och gerning ständigt upprepar: jag älskar dig!4 som ej önskar, ej fordrar något mera. Sådan var Lettice Ruthven på sin ålderdom, sådan hade hon alltid varit. Hon kunde ha suckat öfver att höra Parick tala så likgiltigt om hvad hon ännu så smt ihågkom — ty qvinnor dröja längre vid ninnet af sin ungdomskärlek än männer — nen hon tänkte aldrig på att i detta fall emföra det förflutna med det närvarande. För ögonblicket tänkte hon blott på sin doters framtid. !