Aftonbladet – 26 september 1864, sida 3

att han skulle beledsagat detta råd med den ?oförbehållsammaste? försäkran, att Danmark icke längre kunde vänte de förenade rikenas bjelp, om författningen blefve sanktionerad, och denna sedermera, såsom grefve Manderström trodde, gaf anledning till kriget, till att Tyskland anföll Danmark. Men I dess ställe lyckönskade grefve Månderström i sin depesch af den 16 November konung Kristian derför att författningen blifvit af riksrådet antagen före Fredrik VII:s död och innan de deraf följande rörelserna i Tyskland inträffade; och ett sådant yttrande kunde dock icke uppfattas annorlunda af konung Kristian och danska kabinettet, än som en lyckönskan dertill, att det nya författningsverket framskridit så långt, innan de händelser inträffade, som möjligen kunde hafva hindrat dess antagande i riksrådet, och att den nye konungen således personligen befann sig i den lyckliga ställning, att för honom nu blott återstode att stadfästa lagen. Denna grefve Manderströms lyckönskan kunde omöjligen förstås annorlunda — vi begripa sannerligen icke heller, hvilken annan mening skulle kunna inläggas deruti — och det så mycket mindre som han beledsagade den med en förnyad förkran att allting vore för framtiden oförindradt på de förenade rikenas sida. l Sålunda framstår förhållandet efter hittills pekantgjorda handliagar; men likasom dessa ngalunda äro tillräckliga att derpå grunda tt billigt och rättvist bedömande af svenska abinettets uppträdande i danska frågan, så var äfven denna sak en annan sida, som örtjenar att framställas och belysas.? I