Aftonbladet – 26 september 1864, sida 3

OCT Jar CEDROrre föreningen komma att I ettan nat år söka förskaffa sig en större och mera lämp lig lokal NORGE. Norska Aftenbladet yttrar i en artikel rörande Posttidningens sednaste halfofficiella uttalanden angående förhandlingarne idanska frågan bland annat följande: aMed bästa och uppriktigaste vilja är de oss icke möjligt att af dessa upplysningar tinna en tillfredsställande förklaring öfver svenska kabinettets hållning med afseende å Danmark. Den varning, som genom Oktoberdepescherna skulle blifvit Danmark gifven, att de förenade rikena icke längre stodo på samma grund som förut, och att det påtänkta framläggandet af Novemberförfattningen var orsaken till denna förändring — var ingen varning och kunde omöjligt uppfattas som en sådan. Oktoberdepescherna voro både genom sitt innehåll och sättet, hvarpå de meddelades, snarare motsatsen. De betänkligheter, som uppstått hos svenska, kabinettet, meddelades det danska under hand och liksom i förbigående, medan i samma ögonblick afgafs en skriftlig, följaktligen bindande förklaring, hvaruti svenska kabinettet på det oförbehållsammaste? försåkrar, att ?i händelse af ett angrepp från Tyskland på Slesvig, skola vi (de förenade rikena) städse vidhålla samma äsigter som hittills. Med denna både förut och sedermera upprepade förklaring rundvalen för de förenade rikenas ställning i danska frågan gitven, Det var icke Marspatentet och icke den gemensamma författningen , (mot hvilka refve Manderström ju icke hade någon prinipiel invändning att göra) som utgjorde basen för den dittills förda gemensamhetspolitiken, och som betingade solidaritetsförhållandet melian de tre nordiska rikena, utan det var Tysklands eventuella angrepp få Slesvig. Detta framgår klart och tydigt af de mellan svenska och danska kabinetten förda underhandlingarne, att hvilken förevändning Tyskland ån kunde finna för ett sådant angrepp, och i hvilken form än de förenade rikenas bistånd skulle lemnas, så skulle Tysklands öfverskridande af Eidergränsen obetingadt medföra, att Sverge och Norge ställde sig på Danmarks sida för att med vapen i hand möta ett sådant anfall. Så visar sig förhållandet oemotsägligen efter sednast meddelade upplysningar, och så måste det äfven uppfattas af danska kabinettet. Det var väl icke uppsatt något skriftligt kontrakt, hvars öfverskri-. dande å endera partens sida kunde medföra stämning och utpantning, men löftena voro gifna på ett sådant sätt och upprepade så ofta ända tills kriget utbröt, att de måste utöfva ett afgörande inflytande på danska politikens hela riktning, för så vidt det icke en gifven förutsättning, att diplomatiska rsäkringar aldrig få uppfattas annorlunda än som munväder. Enligt samma utdrag af Posttidningens artikel skall grefve Manderströms yttrande i en sednare depesch af den 16 November, att han lyckönskar konung Kristian dertill, att gemensamhetsförfattningen , som ännu icke var stadfästad af konungen, blifvit antagen af riksrådet före Fredrik den sjundes död och innan kriget började — blott varit en reflexion, som hade afseende på konungens personliga ställning, och alldeles icke utgjorde någon lyckönskan till författningens framgång. Denna förklaring synes innehålla en uppenbar motsägelse. Under illa omständigheter måste grefve Manderströms depesch af den 16 November, hvaruti denna lyckönskan till konung Kristian finnes, uppmuntra honom att sanktionera Novemverförfattningen, hvilket också skedde den 18, eller två dagar sednare; den måste uppnuntra honom att sätta i kraft och verkamhet den lag, hvars genomförande grefve Manderström betraktude som ett högst benkligt steg, ja så betänkligt, att det enigt hans åsigt alldeles förändrade grundvalen för de tre nordiska rikenas gemenamhetspolitik. Nu är dock naturligast att änka, att om grefve Manderström så högeigen fruktade de följder, Novemberförfattingens genomförande kunde medföra, måte detta bekymmer omfatta icke blott Sverge ch Norge, uten äfven Danmark, som närnast skulle drabbas utaf dem. Om han ltså icke desto mindre ville öfverlemna åt Janmark att råda sig sjelf i denna sak, så nåste han dock på grund af tidigare förvandlingar och ingångna förpligtelser känna ig uppfordrad att i alla händelser afhålla ig från yttranden, som från dansk sida omöjigen kunde uppfattas annorlunda än såsom. 0 påstötning till det slutliga och oåterkaleliga fullbotdandet af denna farliga åtgärd. från den 5 Oktober till den 16 Nov. måste ! ans åsigter om betänkligheten af författninsens genomförande hafva betydligen klarnat, van måste hafva kommit till ännu bestämare öfvertygelee, att den skulle gifva Tyskand ytterligare en välkommen anledning tt anfalla Danmark, och detta så mycket nera, som det var just denna möjlighet, . vilken redan den 5 Oktober skulle hafva mått grefve Manderström att bringa de örenade rikenas angelägenheter på det torra, iktigt nog utan att någon annan än han jelf visste derom. Man skulle alltså hafva ( äntat, att grefve Manderström skulle be-l: agnat sista stunden, den 16 November, att nträget afråda danska kabinettet från att