Aftonbladet – 24 september 1864, sida 3

gsnaste mån ingick såsom Imotiv för den strid det oförtröttadt utkämö pat för våra dyrbaraste intressen. Men man ar föredragit att genom en förtviflad manöver försöka rädda sig ur sin återvändsgränd, förmodligen i beräkning, att egen I strategisk skicklighet och quandmåme-anhän-Igarnes larmande hip! hip! skulle lyckas Iskyla den faktiska verkligheten. Det torde Idock hefinnas, att den diplomatiska manövrer icke längre kunna förvilla mången, sedan det dunkel en gång blifvit skingradt, Ji hviket de älska att dväljas. Stor är tyvärr icke den allmänna politiska bildningen i vårt fädernesland, men så pass stor torde den väl dock få antagas vara, alt ingen lärer akta nödigt att vidare spilla ord på den plumpa bränvinsadvokaItyr, som uppdukats af en tidning, hufvudsakligen känd för sin talang att, såsom en skämtare häromdagen yttrade, hoppa kråka I mellan samhällsfrågornas poler.? Om grefve Manderström icke blef mycket skrämd af Isamme högrösiade kämpes manhaftiga angrepp mot honom för någon tid sedan, derföre att han ej ansåg Sverge vara rätta makten att taga ett europeiskt initiativ i den polska frågan, så torde han deremot nu finna sig rätt mycket generad af den dityrambiska yra, hvarmed hans stora reträtt i den skandinaviska frågan besjunges — i en fråga, der fBSverge verkligen var rätta makten att spela en hufvudroll. De äro ett par högst kuriösa dokumenter dessa båda depescher af den 5 Oktober, helst om de skärskådas i sammanhang med hvarandra. I den ena, som blifvit för den danske utrikesministern uppläst, förekommer följande beryktade bit, på hvilken grefve Manderström väl måste antagas hua velat lägga en särskild vigt, eftersom han hade anbefallt dess utbrytande ur depeschen för att ensam, och i olikhet med depeschens öfriga innehåll, i afskrift meddelas hr Hall: Om, emot all förväntan, och i trots af de föreställningar som blifvit detsamma gjorda, Tyskland skulle försöka ett infall i Slesvig, tro vi oss kunna med ti försäkra, att Danmark med fullkomlig het skulle kunna förlita sig på aklivt understöd från mer än en makt, och för vår del — ehvad en traktat blifvit ingången eller icke — tveka vi icke att på det bestämdaste förklara, att i händelse af ettan-! fall från Tyskland på Slesvig, vi fortfarande hysa samma benägenhet som hittills, att efter måttet af våra krafter och de tillgångar hvaröfver vi kunna förfoga, erbjuda.Danmark den hjelp, det af oss kunde påkalla. Denna försäkran är ni, hr grefve, bemyndigad att lemna danska regeringen, uti samma uttryck som jag i denna depesch begagnat? Ar detta nog tydligt språk, eller hur? Och kan det, som greive Manderström här ieke tvekar att på det bestämdaste förklara?, rimligtvis anses i någonting väsendtligt återtaget genom den s. k. begränsning?, som förekommer i sednare delen af samma depesch, hvilken del icke blifvit i afskrift meddelad hr Hall? Om grefve Manderström verkligen menade det så, hvarföre tvekade? han då icke att några rader förut på det bestämdaste förklara, att i händelse af ett anfall? o v.?2 Och hvarföre lät han icke till hr Halls begrundande med dela denne i afskrift äfven det, som han nu vill ha ansedt såsom upphäfvande denna bestämda förklaring? Ser man nu der-, jemte på den andra depeschen af samma : dag, den 5 Okt., så blir villervallan ännu ärre. I den depeschen ådagalägges bland avunat, enlicet Posttidningens of a epilog, ?det vårt kabinett, från sin synpunkt (?), icke velat ingå på någon solidaritet i Danmarks sak?, och denna depesch förklaras obestridligen vara fullt upplysande om enska utrikesministerns tänkesätt?. Märk väl: denna depesch blef hvarken i afskrift meddelad eller ens uppläst för hr Hall. Men om grefve Manderström den ena timmen skrifver en depesch, innefattande så bestämda löften som de i ofvanstående ut: drag förekommande, och låter dessa löften delgifvas hr Hall, och den andra timmen skrifver en depesch, hvari han förnekar all solidaritet i Danmarks sak, d. v. s. för vanligt sundt förnuft hardt nära raka motsatsen, och icke låter denna om svenska utrikesministerns tänkesätt fullt upplysande? epeseh delgifvas hr Hall, hur i Her namn vill då grefve Manderström begära, att hr Hall skulle vunnit någon ?full upplysning? om någonting så Proteus-artadt, som svenske utrikesministerns tänkesätt åtminstone tyckas ha varit den 5 Okt. 1863, då han skref sina två depescher? Med den s. k. begränsningen? i den depesch, som upplästes för hr Hall, ehuru blott det ofvan citerade kraftstycket medelades honom i afskrift, förhåller det sig dessutom på det viset, att, sedan hr grelven anfört ?de grunder, hvilka hos oss väckt den önskan att uppskjuta med afslutandet af den allianstraktat, som varit i fråga?, hr grefven dock uttryckligen tillägger: Om, efter att hafva moget och allvarsamt tagit alla dessa förhållanden i betraktande, hr konseljpresidenten tror sig ännu böra vidhålla sin önskan om ett snart afslutande, äro vi, enligt min åsigt, af hvad redan i denna sak föregått, alltför mycket förbundne, att icke jag skulle anse för en pligt, att, i hvad på mig ankommer, understödja en i sådant alseende yttrad önskan?. Och att hr Hall icke skulle vidhållit denna sin önskan, har ju aldrig från , något håll ens varit antydt. Hr grefvent beklagar nu, att hr Hall icke vid afhöranf det at depeschen framställde ?den ganska naturliga fråga, hvad som menades med? en i slutet inryckt allmän fras; men hvar och en annan än hr grefven skall säkert finna det alldeles naturligt att br Hall, efter att nyss ha mottagit så bestämda försäkringar, icke ansåg nödigt att äska närmare förklaring om hvad som menades med? en obestämd fras, då han väl icke; ens i tankarne kunde begå den förnärmel-t sen mot grefve Manderström att tro honom f: om att i denna fras ha beredt sig en bak-s port för att i sista stunden komma ifrån de föregående bestämda förklaringarne. Att hr grefven icke till danska regerinIn sen uttalade ett uttryckligt ogillande? af! Novemberförfattningen, utan lät denna fort-s! lefva i den tran. att svensk-narcka reverinI Pp AA mr Ha — rm a. 2 rt Rå KE mm FÅ KY Kg RR KT ät Jr DO Orm PI Pre