Aftonbladet – 24 september 1864, sida 3

som grefve Manderströms anförda yttrande skulle hafva inneburit en lyckönskan till honom att ha undsluppit. Hvad grefve Manderström i den ena al 5-Oktober-depescherna yttrar om sin ställning såsom minister i en konstitutionel stat och om det afseende man bör fästa på nationalrepresentationerna, kan förtjena sit eget kapitel vid tillfölle. Här må blott er. inras om hans i sammanhang dermed fällds yttrande, att den allmänna opinionen hos oss icke skulle synts benägen att anse den fara, som hotade Danmark, så synnerligen stor, samt att det fordrades, för att ytterligare uppväcka denna känsla, ?och för att aj nationalrepresentationerna erhålla anslagt, att faran vore mera synbar för allas ögon. Hvar kan det vara som hr grefven söker den allmänna opinionens uttryck? Hans anförda yttranden taga sig i samning ganska kuriöst ut, då man erinrar sig, huru bland riket sednast församlade ständer en oro mer än en gång frar skymtade deröf. ver, att regeringen ingenting meddelade och ingenting syntes företaga sig med anledning af den storm, som alltmera tyckes närma sig, och att denna oro slutligen gaf sig lufi i riksdagens ellofte timma medelst en a! enskild man väckt motion, som liksom framtrugade en proposition om beviljande af ett anslag, hvilket enhälligt beviljades och skulle ökats, om icke regeringen med all kraft hade sträfvat deremot och nästan måst trugas att mottaga äfven det inskränkta beloppet, 3 millioner, hvarvid anslaget stannade. Denna del af depeschen kan, som sagdt är, förtjena en utförligare belysning, då det äfven kan bli tillfälle att närmare skär skåda det egendomliga slutstycket i Posttidningens officiösa epilog. Emellertid torde redan den åsigten vara temligen allmänt stadgad, att ett mindre tillfredsställande försök till rättfärdigande af en politisk och diplomatisk verksamhet, än det af grefve Manderström sednast äfventyrade försöket, väl sällan skådat dagen. Håkan Röde.