Aftonbladet – 24 september 1864, sida 2

bakgrund, ej skulle mäkta göra något inflytande gällande. Men ej ens detta håller streck. Huru eljest förklara, t. ex att Lockes realism är den egentlige representanten af spekulationen i det ?praktiska? England, der man ännu städse under philosophy förstår fysik, matematik och dylikt, eller att en så stor part af den tyska spekulationen är ett grummel af sjuklig subjektivitet och fantasteri? Hur mycket mer måste ej då på alla mera konkreta områden denna kraft vara verksam. Vi upprepa det: vetenskapen är ej kosmopole och vi upprepa, att det för ett folks ela inre och andliga kulturlif, som så väsentligt betingar äfven dess yttre styrka, är af omätlig vigt att den nationella litteraturen måtte ohämmad utveckla sig, och att ej en främmande tilbakatränger eller växer öfver den och derföre är den frågan värd all uppmärksamhet, hurudana de yttre och materiella vilkor äro, under hvilka hon arbetar, och huru de må kunna förbättras. Att de skola vara ojemförligt sämre hos ett folk om 4 millioner, än hos ett om 40 på ungefär lika cdlingsgrad, är sjelfklart. Och hos oss äro de erkändt ofördelaktiga; vårt litterära beroende år ett faktum. Gifves då ej någon utsigt till förbättring? Ingen annan, än attsvensk, norsk och dansk litteratur blifva cen, till sina väsentliga produkter, gemensam nordisk, som söker sitt publikum bland en folkmängd af 7 till 8, 1 stället för resp. 4 eller halfannan millioner. Då skall den private lärdes eller litteratörens, vitlerhetsidkarens eller skolmannens författareskap befinna sig under ekonomiska förhållanden, som möjliggöra en hittills osedd blomstring. Den politiska föreningen mellan de nordiska länderna skall härvid blifva det verksammaste steg — skall således främja inre nationel styrka, på samma gång som hon betryggar yttre säkerhet. Men ätven dessförinnan kunna dock verksamma åtgärder vidtagas, som väsentligen skulle befrämja detta ändamål. Bland dessa räkna vi skolundervisning i brödraländernas språk — hvilken ock redan är genom lag anbefalld — vidare en någorlunda hjelplig anordning af de för närvararande skamligt oefterrättliga bokhandelslörbindelserna; mellanrikslag till den litterära eganderättens skydd; och omsider användandet vid skolundervisningen af de bästa skolhöcker, som inom de nordiska länderna funnes att tillgå, oafsedt om de äro skrifna på danska eller svenska. Dessa reflexioner, för hvilkas vidlyftighet ämnets vigt torde utgöra en undskyllan, hafva närmast föranledts af ett arbete, som ligger framför oss, benämdt: Leoerebog i Middelalderens Historie af L. Kr. Daa. (Kristiania 1864). Det är öfverflödigt att säga, att detta arbete är särdeles godt och hedrar den så fördelaktigt kände författaren. Vi tro ej, att vår skollitteratur har en så god ärobok i medeltidens historia att uppvisa; och vi kunna, i betraktande deraf utt elemenlarundervisningen i så betydlig mån är aserad på språkstudium och sålunda gantidigt väcker och skärper språksinnet, j se någon svårighet vid att, på det skoans stadium der läsning af medeltidens historia begynner, låta ungdomen begagna en på det danskt-norska skriftspråket författad lärobok. Lärjungen får ju läsa författare i lere af grekiskans särskilda dialekter; hvarföra ej då lika väl begagna böcker på ett par ar det nordiska språkets munarter? Vi tillåta oss a skolmäns uppmärksamhet å nyss anförda lärobok. Och vi inskärpa ännu en gång vigten, den verkligen ionella vigten, al att vi ej göra oss alltför mycket afhängige af den utländska bokmarknaden i allmänhet och den tyska litteraturen i synnerhet, af hvars oklara, pjunkiga Ubersehwenglichkeit? det ej göres oss behof. Hvad särskildt angår litteraturens närvarande beskaffenhet i Tyskland, erbjuder den i det hela ej något lysande skådespel. Den imponerar mera genom sin massa, än genom sin qvalitet. Vi förneka ej vissa, till och med utmärkta undantag. Men istort taget råder der en tydlig afmattning, frånvaron af originel, skapande kraft; det mesta, som produceras, erbjuder dels ändlösa materialsamlingar, en rudis indigestaque moles, dels intet annat än eklekticismens osjelfständighet och reproduktionens ?slechte Unendlichkeit.? Skandinavismen, de nordiske Rigers Vern. (Christiania 1864) innehåller nägra, förlidne vinter i Morgenbladet offentliggjorda, historiskt politiska betraktelser, som från nationalitetsidns synpunkt med öfvertygande kraft idagalägga skandinavismens berättigande och nödvändigheten af dess genomförande för de nordiska folkens bestånd. Det är nu omkring tio år sedan den berömde nordamerikanaren M. F. Maury genom sitt arbete Physical Geography of the Sea lade ett nytt ofantligt område under vetenskapens spira. Redan förut hade han, ned begagnande af meteorologiska iakttazelser, samlade af intelligente sjömän från verldshafvets särskilda nejder, upprättat de s.k. Sailing-directions samt strömoch vindsartor, hvilka sedermera gjort de sjöfarande utomordentliga tjenster. Med deras hjelp örkortades resan från Newyork till Califorvien med 45 dagar, fram och tillbaka melan England och Australien med mer än 60 ). 8. V. Såsom ett annat bevis på den omfattande jetydelsen af Maurys forskningar må nämas, att de efter förhandlingarne på kon;ressen i Briissel 1853 gåfvo impulsen till len meteorologiska byrån i London, som af ngelska regeringen upprättades år 1854. rmed följde inom kort ett resultat af den rsta praktiska vigt. Amiral Fitz-Roy förlarade nemligen, att byrån vore i stånd tt en å två dagar, ja stundom längre tid, å förhand angifva väderleken på vissa orer. I början möttes hans försäkringar med nisstro, oaktadt hans namn såsom vetenkaplig forskare och praktisk sjöman gaf ans ord en betydande auktoritet. Efter att afva rådfört sig med Maury, bragte Fitzoy detta ärende inför britiska naturforskares kongress i Aberdeen 1859. Hans planer jrordades af kongressens utskott, utvecklaes af Fitz-Roy i flera af Board of Trade utifna broschyrer och antogos följande året i regeringen, hvarpå meteorologiska byrån utte sig i förbindelse med telegrafstatio