Aftonbladet – 23 september 1864, sida 2

då Lettice och Patrick vandrade på muren (der hon nu hade frihet att besöka honom), sågo de den dystra processionen gå förbi och hörde bödelsyxan falla. Patrick sade blott: eder föll en ädel och oskyldig mans hufvud. Davie Calderwood skulle hafve sörjt mycket om han vetat detta. Gud vare Walter Raleighs själ nådig! Han talade lugnt som om sådana syner ej mera upprörde honom, men Lettice lade sitt ansigte i händerna och böjde sig ned i outsäglig fasa. Då de åter inträdde i hans tränga fängelse, slog hon häftigt armarne om sin trolofvade — ty de hade lofvat hvarandra sin tro i nöd och lust — och tänkte att det var välsignelse nog att hafva honom här i säkerhet och ega frihet att se honom, älska honom och trösta honom. Och under ett helt år vågade ingen vidare göra något för Ruthven, af fruktan att kungens vrede och misstankar åter skulle uppväckas. Då en ädelmodig afsigt en gång slår fast rot i en qvinnas hjerta, är det ej så lätt att bortrycka det. Guvernörens fru kom en dag till Lettice och sade henne att hon nu kunde hoppas. Sedan drottning Anna nu var död behöfde kungen ej mera frukta något förräderi af Ruthvenska slägten. Hon vände sig nu åter till några inflytelserika medlemmar vid hofvet och snart kom från dem underrättelsen att Patrick Ruthven säkert skulle blifva frigifven om någon nära anhörig till honom bönföll derom. En formalitet, en tom formalitet, blott för att ej såra kung Jakobs ömtåliga stolthet, sade den skottska ladyn, som alltid sade sin tanke rent ut, hon var af den stolta slägten Kirkande af Grange.