Aftonbladet – 22 september 1864, sida 2

äfven ej kunde vara Patrick, hade han dock lidit detsamma som Patrick. En af de små flickorna — det var Grace — insjuknade i en farlig och långvarig sjukdom. Lettice sörjde deröfver ty hon älskade det intagande barnet; dettas sjukdom blef emellertid för henne ett medel att uppnå sitt lefnadsmål. På det sättet kunde bon få höra mera om den fånge, hvars örtkunskap och skicklighet i mediein vunnit både guvernörens och hans hustrus tacksamhet. Men hvarken hördes eller syntes den skickliga läkaren vid hennes sjukbädd. Slutligen en natt, då Lettice och den ängsliga modren vakade hos det sjuka barnet, påminte man sig att en dryck, som i daggryningen skulle gifvas detta sednare för att förekomma febern, ämnu icke blifvit hemtad. tcHvem skall jag skicka? Hvem skall jag lita på?4 sade modren. Jag vill skicka dig, jag kan ju det?4 och hon såg på Lettice, som redan var bjertligt afhållen af alla i huset. Derpå beskref hon i få ord, hurusom läkaren var en statsfånge, hvilken under en sextonårig fångenskap förvärfvat sig stora medicinska kunskaper; att hans fängelse nu på konungens befallning blifvit betydligt förmildradt, men att han ej tilläts att se någon eller tala med någon annan än guvernören och hans familj. Och, tillade den samvetsgranna unga qvinnan, om jag nu skickar dig till honom, får du ej tala vid honom ett ord utom hvad jag säger dig, och ej för någon omtala att du sett honom, ty både han och hans familj ha varit mycket hatade af kung Jakob. Och det är ej heller underligt, ty han är den siste af den ädla slägten Ruthven.