Aftonbladet – 22 september 1864, sida 2

den följande förklaring: ?Vi vilja förblifva förenade med Danmark; vi föredraga en delning af Slesvig efter nationaliteten framför en förening med Holstein för att tillhöra Tyskland?. Det är rena ord. Förbundsdagen, konungen af Preussen och kejsaren af Österrike kunna icke åberopa sin okunnighet, om de, efter att ha gripit till vapen för att häfda nationalitetsprincipen i Holstein och sönderrifva de förhatade band, som knöto de tyska hertigdömena vid danska öarne, nu förena det danska bSlesvig med det tyska Holstein. Ehuru de preussiska bladen dundra mot konungen af Danmark och beskylla honom att ha fört ett opolitiskt Språk, emedan han vid emottagandet af den nordslesvigska deputationen svarade, alt han ville göra allt som stod i hans makt för att bevara denna provins åt Danmark, så inse vi dock icke, hvad annat Kristian IX skulle ha svarat. Trogna undersåter komma för att bringa honom sin hyllning och beklaga sig öfver den skilsmessa, som hotar att inträffa för alltid mellan honom och dem — skulle han då förebrå dem deras trohet och låtsa som om han med eget uppsåt och fri vilja öfverlemnade dem till Tyskland? Det skulle ha varit mer än grymt att afskeda dem så kallblodigt. Kristian IX:s representanter i Wien gifva derför dessa olyckliga befolkningar skyldig vedergällning, då de fot för fot och tum för tum försvara det territorium, som i preliminärerna blifvit i klump afträdt, och då de, efter att ha anfört alla sina bevis, fordra att man åtminstone måtte direkt tillfråga slesvigarne. Detta retar kanslierna i Wien och Berlin, som tyckas blifvit särdeles ömtåliga. Man kan dock verkligen icke fordra, att Danmark skall duka under med ett leende på läpparne och frivilligt underkasta sig alla förödmjukelser för att bespara segrarne olägenheten af ait ett och ett i sender ordna vilkoren för dess ruin.