Aftonbladet – 22 september 1864, sida 2

Hvilken berusande, stormande fröjd dre allt blodet till hennes hjerta, denna trogn: vinna, som efter så många år åter hörd etta namn uttalas. Men hon stod still och tyst och gaf ej ens ett tecken att hor hört dessa ord. Lettice, vill du gå? Ja det vill jag?; och hon gick. Icke ett fotsteg hördes, ej en suck anda des i de mörka gångarne i den gamle Towern. Då hon med de tunge nycklarnt i handen öppnade dörr efter dörr förskräck tes hon nästan af låsens rasslande, och förs vid foten af Bell-tornet stannade hon fö att draga andan. Sexton är! Hela denn tid hade försvunnit, tyckte Lettice; henne: hjerta darrade och på hennes kind spridd sig ungdomens varma rodnad. Skulle ha igenkänna henne? Skulle hon ej förskräckt honom, då hon likt ett spöke midt inatter stod vid hans sida? Hon drog slöjan tä tare omkring sig och beslöt förställa sir röst, så att han skulle få tid att hemta sig från den första öfverraskningen. Tanken pi hans sinnesrörelse lugnade snart henne: egen, och hon gick med fasta steg mo dörren. En svag ljusstråle trängde genom en springa derpå — guvernörens fru hade sagt henne att han alltid studerade till sen på natten. Lettice tänkte sig honom allde les som i det gamla hemmet i Cambridge, i evig ungdom, som han alltid för hennes minne framstod. Hon såg honom, böjd öfver sina böcker, med de ljusa lockarne omkring det bleka, barnsliga ansigtet, de djup: blå drömmande ögonen. Hon öppnade dörren och såg — en gråhårig man, böjd aj ålder, vårdslöst och besynnerligt klädd, sittande vid ett bord der han skref vid skenet af en lampa. Han upplyfte hufvudet för ett ögonblick; hans ansigte bibehöll ännu