Aftonbladet – 21 september 1864, sida 2

Ar vreden mot svensk-norska folket obilig, så är det också obilligt att på grund at denna sinnesstämning uppgifva den norliska enhetstanken. Man kan se attsinnesstämningen verkligen existerar; men man kan icke goukänna dess verkan, icke under låta att bekämpa den på alla sätt utan att göra sig skyldig till samma obillighet. För det andra är uppgifvandet af skandinavismen detsamma som uppgifvandet af danska olkets framtid. Det ligger i tidens riktning att beslägtade nationaliteter sluta sig politiskt tillhopa, och de tre nordiska folken utgöra, som det nyligen blifvit yttradt uti en artikel i Feedrelandet, blott olika delar af en och samma nationalitet. Det ligger vidare uti tidsförhållandena att ett isoleradt Danmark under en antiskandinavisk förening, som då måste och vill söka sitt bästa stöd hos de frihetsfiendtliga makter, som nyligen återupprättat den heliga alliansen, och isynnerhet hos Ryssland, hvars tillkommande herrskare säges skola hafva en dansk konungadotter till äkta — det ligger, säger jag, i de europeiska förhållandena att ett sådant Danmark icke kan tålas. Nöjer sig danska folket med att intaga en sådan ställning, inbillar det sig att kunna glömma den öfriga verlden och blifva af densamma slömd, imbillar det sig att kunna lefva i Ired och ro i skuggan af de östra örnarnes vingar, så skall det icke blott förlora sin inre frihet — detta skulle kanske i allt fall inträffa för en tid — men det skall icke längre kunna räkna sig till de folk, som sträfva efter frihet, till de nationer, som kämpa för frihetens och nationalitetens heliga sak mot den menniskoförnedrande orientaliska despotism, som söker öfverväldiga hela Europa, och det skall gå under, ohjelpligt gå under. Det skall sakna den moraliska kraft, medvetandet om att lefva för något högre än dagligt bröd, som ensamt är i stånd att styrka ett litet folk mot en stor nabo-nations gradvisa inträngande. Och det skall komma i ett fiendtligt förhållande till Frankrike, till den herrskare, som gjort sig och sitt hus till ett uttryck för det franska folkets ädla entusiasm för civilisationens och de förtryckta folkens sak. En sammanstötning mellan östern och vestern är oundviklig. Den måste komma förr eller sednare. Står då danska folket i österns leder — och det måste blifva händelsen, om det uppgifver den nordiska enhetstanken — så skall danska riket blifva krossadt. Danmark har icke något värde för Europa eller Frankrike; tvärtom är det en stötesten. Men Skandinavien; det är en sak af största vigt för vestern att fiendskapen mellan den nordiska och tyska grenen af den germaniska folkstammen upphör. Denna fiendskap har plott gagnat Ryssland och Preussen, reaktionen, den heliga alliansen; men den kan blott upphöra, om den nordiska grenens sydliga Jem fullständigt skiljes från den tyska grenen och ställes så, att å ena sidan tyskarnes utvidgningslusta kan möta ett starkare motståud än danska folket kan bjuda om det står isoleradt under en reaktionär regering, och å andra sidan tyskarne i sina norra stamfränder kunna vänta en stark och ifrig bundsfö vandt i deras strid mot frihetens fiender men detta kan blott det förenade Skandinavien blifva, aldrig det isolerade Danmark, icke ens under en liberal regering och ännu mindre under en reaktionär. Det är vidare en sak af största vigt för Europa att vid Östersjöns kuster finnes en makt, som är stark nog att åtminstone tillsvidare motstå en ryska sjömakten, och redo att då det behöfs erbjuda vesterns makter en utgångspunkt för deras angrepp mot Ryssland. Det är isynnerhet af största vigt att Ryssland icke får sådana utgångspunkter dels i Köpenhamn, dels i Finnmarkens alltid isfria fjord. Men allt detta beror på att Danmark upphör att existera såsom en särskild, isolerad stat, och i stället inträder uti ett nära förbund, en union med Sverge-Norge. Vill icke danska folket med godo, af egen omsorg sluta sig till de öfriga skandinaverna, vill det icke rikta alla sina tankar på detta mål, vill det icke ställa sig så, att ela verlden kan se att det vill gå denna väg och ingen annan, tvekar och vacklar det längre i sina sträfvanden, så att det förblifver ovisst om det icke är ense med en antiskandinavisk regering, ett ryskt-preussiskt ståthållareskap i Köpenhamn — så kan följden blott blifva alt vestern, då den tvingas till strid mot östern, krossar detta folk och delar landet mellan grannarne för att vinna deras bistånd. Och danska folket lider då detta öde med rätta; ty om det uppgifver skandinavismen, förnekar det sin egen nationella grund, lösrycker sig från sitt upphof, den gemensamma norden, hvars mytiska och historiska minnen vi alla lefva utaf, kränker nationalitetsoch folkfrihetsprinciperna, som äro själen i Europas civilisation sedan 1789, ställer sig i jemnbredd med civilisationens och frihetens värsta fienler i Europa, med junkerpartiet i Preussen och den mongolisk-byråkratiska despotismen Ryssland. Ett sådant folk har ingen rätt utt existera såsom politisk individ. a— Det i gårdagens blad införda telegram rörande en mellan Frankrike och Italien aflutad traktat om Roms utrymmande, finner nan nu bekräftadt senom Indenendance Belae.