Aftonbladet – 21 september 1864, sida 2

göra något afseende på nationaliteterna vid ordnandet af denna långvariga nationella strid.? Med anledning af en artikel i danska Dagstelegrafen, hvari nämnda blad yttrar, att den skandinaviska saken lidit ett ohjelpligt nederlag, af hvilket reaktionen och Ryssland slugt skola veta att begagna sig, har bladet från en aktad hand? mottagit en insänd artikel af följande innehåll: ?Ni säger, att den vackra tanken om de nordiska rikenas förening nu har fått en sådan knäck, att den i åratal kommer att ligga mellan lif och död, och edra ord äro ett troget uttryck af mångas, ganska mångas tankar, som blifvit så bittert besvikna genom svensknorska regeringens handlingssätt under Danmarks nöd, att de anse all samverkan och allt samarbete mellan oss och vårt brödrafolk för en omöjlighet, åtminstone i första hand. Jag nekar icke denna känslas naturlighet. Jag har sjelf i början delat den, då hoppet om alliansen måste uppgifvas. Men jag påstår för det första, att den är obillig, så vidt den vänder sig mot svenska och norska folken. Man måste sätta sig i deras ställe och göra sig reda för, hvad man fordrar utaf dem, i det man gör folken medansvariga för regeringens handlingssätt. Dess fel bestod deruti, att den först understödde, uppenbart och ifrigt påskyndade HEiderpolitiken hos danska regeringen, att den både indirekte derigenom och sednare genom direkta förhandlingar gaf Danmark utsigt till bistånd af Sverge—Norge, för att hälda denna politik, att den ett ögonblick blef vacklande, då danska regeringen verkligen skred till dess genomförande — och Novemberförfattningen var ju blott ctt supplement till kungörelsen af den 30 Mars, som svensk-norska regeringen ville hjelpa oss att upprätthålla — att den dock gick vidare ända till alliansens afslutning, men derefter lät skrämma sig, just då faran blef öfverhängande. Det kan hafva funnits skäl, som från svensknorsk synpunkt måst hafva stor vigt, dels den tyska upphetsningen och utsigten till en arfstrid, som måste vara för Sverge—Norge alldeles betydelselös — ty hvad intresse hafva dessa stater utaf att Holstein-Lauenburg står under en Augustenborgare eller en Gläcksborgare? — dels säkerligen också tanken, att Sverge-Norge, genom att stödja den nya dynastien i Danmark, hos hvilken det måhända icke förutsatte samma frisinnade tänkesätt och samma sympatier för vestmakterna, som den aflidne konungen hyste, måhända skulle understödja en framtida fiende. Regeringens tillbakaträdande var dock säkerligen ett mycket stort politiskt fel; genom att hålla fast vid alliansen skulle den måhända antingen hafva förekommit kriget eller gifvit det en allmän europeisk karakter. I hvarje fall, till och med om det gått olyckligt, äfven om Sverge-Norge i förening med Danmark blifvit lemnade ensamme mot den fiendtliga öfvermakten, och sjelfva föremålet för striden, Slesvig, gått förloradt för norden — skulle dock danska folket för framtiden blifvit till den grad skandinaviskt sinnadt, att hvarje dansk regering skulle nödgats arbeta på en närmare sammanslutning. Man kan hafva största skäl att beklaga, att harmas öfver svensk-norska regeringens försagdhet och blindhet för ögonblickets storhet, men det är obilligt att uttömma sin vrede öfver svensk-norska konungen, som efter allt hvad som framkommit, beständigt varit vår uppriktige vän, som gaf impulsen till alliansförhandlingarne, som under vinterns lopp flera gånger försökt att få en annan ministår, som ännu förlidna år vände sig till vår regering med ett tillbud om förbund och bistånd i striden för det danska Slesvig på vilkor af Danmarks inträdande i ett varaktigt nordiskt statsförbund — ett tillbud, som föst antogs af kung Kristian den nionde och Monrad, men derefter, då svensk-norska regeringen gick in på saken, afvisades derigenom, att frågan om Holsteins bevarande åt Danmark indrogs i förhandlingarne. Ännu mera obilligt är det att låta sin vrede utgå öfver svenska och norska folken. De halva med sitt blod bevisat sin sympatiför vår sak, ?men de hafva fördragit regeringen!? Ja här visar sig obilligheten allra mest: den nuvarande svenska ministeren är liberal, har gjort till sin uppgift genomförandet af en författningsförändring, som folket väntat på och suckat efter i mer än ett halft århundrade, och man vet, att ingen annan ministår skall kunna bildas, som är villig att genomföra denna reform. Icke desto mindre fordra danskarne, att svenska folket skulle genom sin enhälliga vilja tvinga denna regering att antingen störta landet i ett krig för intressen, som visserligen i verkligheten äro i högsta grad vigtiga för Sverge, men som för menige man mäste synas mera aflägsna, eller ock att rymma platsen för en annan — då reformfiendtlig — regering, som skulle föra ett sådant krig. Det är ett alldeles utomordentligt mod och viljekraft, man här fordrar af broderfolket, en handling som vi danskar, i svenskarnes och norrmännens ställe, under inga omständigheter