Aftonbladet – 20 september 1864, sida 2

Lettice!4 sade han, häftigt darrande, tog hennes hand och såg henne forskande i ögonen. Det var som om ett tvifvel på en föne flytt från hans själ så att allt åter var ljust, som en solig dag — och detta fastän med hvarje minut de fjud, som varnade honom för faran kommo närmare. Hör! de äro här, helt nära osst, sade Lettice förtviflad. De skola söka genom hela huset; hvad skola vi göra?4 Jag vet icke, svarade Patrick drömmande, Men jag vet; kom, kom. Hon drog honom hastigt in i ett busksnår, som var tillräckligt tätt för att bilda ett säkert: gömställe. Efter ett ögonblicks eftertanke aftog hon sin-svarta kappa och kastade den öfver hans axlar så att ej den ljusa tröjan skulle kunna förråda honom. Vi kunna möjligen undkomma dem, sade hon; vi två hafva många gånger gömt oss här, när vi voro små. cAh, Lettice4, suckade han, vi voro lyckliga då! Äfven nu, om William icke hade älskat dig.... Tyst! de gå i land — jag hör deras fotsteg — rör dig icke!4 Hon bad honom böja sig ned, så att han ej skulle synas ötver buskarne och de knäböjde båda bredvid hvarandra; rädd att hans ljusa, fladdrande lockar, skulle förråda honom lade hon båda sina händer öfver hans hufvud. Fotstegen kommo allt närmare; lif eller död berodde på hvarje steg. Davie Calderwoods förskräckta stämma hördes försäkra att de skottska lorderna för längesedan flytt, men svaret lydde blott: sök — sök. I sin ångest tryckte de stackars barnen sig närmare hvarandra — de voro knappast mera än barn! — och Patricks arm låg omkring Lettices lif, liksom i fordna dagar, och han hviskade: Om de döda mig, Lettiee; älska mig ändå! Högre än mitt lif, högre än allt annat i verlden utom äran, har jag älskat dig!