Aftonbladet – 20 september 1864, sida 2

Hennes fader lefde länge — öfverlefde sig sjelf, som man säger. Hon vårdade honom outtröttligt till hans död. Men då hon ej mera hade hvarken slägt eller vänner i lifvet, ingen pligt att uppfylla, ingen att älska, ingen att lyda, då fattade hon ett beslut, hvärpå hon länge tänkt med denna ihärdighet, som endast få qvinnor ega, och som ingen eger utom qvinnan. : Då detta beslut var fattadt, moget öfvervägt och utfördt, oaktadt de stora hinder som mer än en gång mött detsamma, befann sig Lettice slutligen i Towern. Om Patrick Ruthven ännu qvarhölls der, hvilket var ganska sannolikt, så skulle hon nöd vändigt upptäcka honom. Hvad hon sedan skulle göra, visste hon ännu icke, osäker som hon var om han ännu lefde. Men då hon, i den tysta midnattsstunden satt för sig sjelf, blott några famnar kanske från det ställe der han, ifall han lefde, framsläpode sin bedröfliga tillvaro, eller der, ifall an var död, hans själ flytt från hans kropp, kom det öfver henne en öfvertygelse, sådan som ofta de, hvilkas lott liknar hennes, komma i erfarenhet utaf. Han är icke död, sade Lettice inom sig, eljest skulle han hafva kommit till mig. Han hade nog vetat att jag icke skulle hafva varit rädd. Nej, han lefver, och om han lefver, skall jag finna honom och rädda honom. Och med en bön för sin Patrick på läpparne, insomnade Lettice. (Forts.)