Aftonbladet – 20 september 1864, sida 2

den fria forskningen och offentliggörandet af dess resultater (fråg. 4) äfvensom (fråg. 5—11) såväl direkt som indirekt emot det hvilande representationsförslaget. Att detta var författarens mening, blef under diskussionen alldeles klart och tydligt genom författarens egna erkännanden, men aldrig har någon hålgång gjort komplett re fiusco. Visserligen beklagade man den fria forskningens tillfälliga irringar, men man var ipplyst nog att låta det blifva dervid, att ingenting annat kunde och borde derem t söras än ställa forskning emot forskning, bevis emot bevis och en bättre öfvertygelse emot en sämre. Sällskapets nestor talade synnerhet för denna åsigt. BSjelfva förfatren erkände att tidsandan, vi skulle i stället säga upplysningen och toleransen, numera vore sådan hos oss, att man svårligen kunde få en tryckfrihelsjury, som uttalade sitt ?skyldig? öfver en fri forskares arbeten. — Vid frågan om presternas verldsliga bestyr uttalades allmänt den åsigt, att presternas ?religiöst andliga verksamhet skulle vinna, om de befriades från andra verldsliga embetsåligganden än dem, som voro följder af deras ställning inom kyrko. och skolrädet. Vid frågan om kyrkans i flytelse på den borgerliga lagstiftningen förklarades att, som den kristliga anda, hvilken borde förädlande genomtränga hela sam: hällskroppen, kunde uttala sig genom andre församlingsmedlemmar än presten, denna e; borde yrka på annan eller större inflytelse än hvarje annan medborgare. Denna åsigt som med undantag af dr Sandberg rönte motsägelse endast af en enda medlem, och är afså mycket större betydelse, som hvar och en visste att man yttrade sig icke om er allmän sats utan om den konkreta frågar om svenska presterskapets representations rätt såsom stånd, emedan flera talare ut tryckligen nämnde just denna speciella sak Kalmar stifts blifvande repre ner vid nästa riksdag torde således temligen nog känna sina kommittenters åsigt i denna så vigtiga fråga. — Rörande kyrkumötets ställ ning till riksdagen voro åsigterna båd oklara och mycket skiljaktiga. Också ble ingen allmän mening derom uttalad. Likas: delade voro åsigterna om skarpskyttarnes exercisöfningar på söndagarne. Öfverlägg ningarne härom utspunno sig till en betyd ig längd. Det märktes att frågan var brän nande. Alla talare prisade i varma ordalag sjelfva skarpskytterörelsen, men flera ogil lade söndagsexercisen. Många försvaradt ikväl densamma med värma. Ingen all män mening kunde åstadkommas. En oci annan ifrare tycktes ej ens vilja godkänn: den medlande åsigten, att man skulle be handla frågan med varsamhet och klokhet iksom skulle dessa egenskaper vara oför enliga med det moderna nitet. Resultate blef, att hvarje åsigt fick gälla hvad de unde.