Aftonbladet – 17 september 1864, sida 2

vacker och intagande, men dock med et rent och ädelt hjerta — sådan, som de ung: riddarne voro på Sidneys och Walter Ra leighs tid. ettice betraktade honom med oförställc beundran. Mylord Gowrie, ni är mycke förändrad. Jag vågar ej mera gifva er de namn ni fordom ärade mig med att tillåt — huru skall jag nu kunna kalla er och master Patrick mina bröder?? Jag önskar det icke, svarade den unge mannen hastigt. Patrick deremot — bry dig ej om Patrick4, tillade han då Lettice: blickar sväfvade bort till flodstranden, de den yngre Ruthven satt på sin vanliga plats Du ser ju att han är lycklig och belåter med sitt herbarium och sina filosofiska böc ker. Låt honom vara der han är; jag ville gerna samtala med dig allena. Han förde enne ned i en skuggig all och började tals mycket fort. Lettice, sade han, vet du att jag snart kan blifva återkallad till Bkott. land, icke såsom fånge, utan såsom earl aj Gowrie? Och Lettice — hans röst darrade och hans kind glödde — det var ej mer den stolte riddaren, det var den blyge ynglingen, som tolkade sin kärlek för det försia föremålet derför — ?dyraste Lettice, om mitt hjertas önskan uppfylles, så vill jag ej resa ensam tillbaka. Icke resa ensam? Du vill då ej lemna Patrick här så som vi förut öfverenskommit? Lettice uttalade ofrivilligt den första tanke som föll henne in och rodnade sedan deröfver. Jag talade icke om Patrick, han må göra som han sjelf vill. Jag talade om någon, kärare än broder och syster, om henne BOM Ls sHvad! har det kommit derhän?4 skrattade den unga flickan. Ämnar vår Wil