Aftonbladet – 16 september 1864, sida 3

gen tid att förlora, och vill man verkliger söka återvinna Nordslesvig, så måste mar gå in på den ståndpunkt, hvarifrån en dylik förändring af den gifna grundvalen allent är möjlig. Man måste antaga den nationellc principen dess fulla utsträckning och i omröst ningens form, huru mycket man än från le gitimitetens och den gamla statsrättens syn punkt kan hafva att invända deremot. Så som sakerna nu stå, finnes endast detta medel till frälsning, och Danmarks ställning är ej sådan, att det kan eller bör förkasta et. Tyvärr måste vi säga, att vi icke hysa någon förtröstan om att den nuvarande mi nisteren kan besluta sig för ett sådant steg, eller är sinnad att begagna de chancer, som möjligen finnas, för att erhålla vestmakternas intervention. De intressanta upplysningar Monrad på riksrådsförsamlingens näs sista dag gaf om sinnesstämningen rörande en appell till Frankrike, omedelbart efter konferensens slut, bevisa att mani höga och inflytelserika kretsar hyser en bestämd obenäg.nhet att gå denna väg, och deledande männen inom ministeren, Huhme och Carl Moltke, lära icke söka öfvervinna den, alldenstund de sjelfva dela den. För dem och deras anhängare framstår personalunionen med ett Slesvig-Holstein såsom den numer mest tillfredsställande lösningen, och de skola icke förspilla utsigten dertill genom att ct tersträfva ett nationelt afgörande på basis af en folkomröstning i Slesvig. Personalunionen, som på konferensen har sin utpreglade representant baron Carl Scheel Plessen, uppdyker litet emellan såsom den utväg, hvilken måhönda lättast skulle afskära framtida farliga konflikter i Tyskland, likasom den nu försvaras här hemma af de reaktionära organer, hvilka för nögra fö veckor sedan med indignation afvisade hvarje tanke om att de ville ingå derpå. Personal unionen har öfverhufvud vunnit mycket i sannolikhet på de sista veckorna, och särskildt genom ryska storfurstens besök. Kommer en förbindelse verkligen till stånd mellan ryska tronföljaren och prinsessan Dagmar, så blir det nästan omöjligt för czaren alt tillåta hertigdömenas lösryckande från kung Kristian den nionde, ty ett ryskt äktenskap är icke, liksom ett engelskt, en blott familjeförbindelse, utan en politisk tilldragelse, som måste medföra praktiska politiska följder. Afsägelsen till fördel för storhertigen af Oldenburg skall näppeligen förhindra Ryssland att tala för personalunionen, ty ehuru den till formen är obetingad, är den dock i verkligheten förknippad med en förutsättning, och Oldenubrgaren skall icke våga knysta, om den mäktige kejsaren tager tillbaka hvad han gaf. Ryssland skall anse sig hafva tillfredsställt alla billiga fordringar. om det bevarar hela den gamla monarkien åt Glicksburgska dynastien och gifver danska folkets rätt till pris åt den tyske Moloch. Det är denna obenägenhet hos danska re oeringen att oförbehållsamt beträda den nationella vägen och begagna de möjliga chancerna i denna riktning, som för ögonblicket utgör största faran för vårt fädernesland.?