Aftonbladet – 15 september 1864, sida 3

na Malsa allvarliaad allldlisadrt. Nar man fordom talade om skandinavismen, var man benägen att kringgå sakens kärna; man yttrade sig icke om hvilka ömsesidiga uppoffringar, man var villig att göra; men genom ett dylikt förfarande beredde man blott sig sjelf och andra missräkningar, på hvilka man nu på det sista året har sett sä sorgliga bevis. Genom sväfvande talesätt ernås ingen enhet. Tal. ansåg önskvärdt, att män i alla tre rikena hvilka egde insigt i dessa saker och kunde tillägga sig något inflytande, skulle uttala sig så väl om det mål, man bo:de styra emot, som om medlen att nå det och om de uppoifringar af egen beslutande myndighet, man i gemensamt intresse hvar för sig måste göra. Afven i styrelsen af de utrikes angelägenheterna måste enhet vinnas; härtill tarfvas en koustitutionel sammanslutning mellan länderna, hvartill det visserligen 1ör ögonblicket icke är någon utsigt. Men det har funnits tillfällen, då en sådan ansluln.ng erhjudit sig, men träffade oss oförberedda, och sådana kunna åter komma; i ett folks utveckling äro dock de särskilda generationerna blott korta länkar, och det är derföre vigtigt att i tid söka göra opinionen klar, på det att tillfället, om det åter kommer, icke ånyo skall träffa oss oförberedda och om igen gå obegagnadt förbi. ektor Daa fäste med afseende på den föregående talarens sista yttringar uppmärksamheten på den djupa skilnaden mellan vår tid ock äldre tidsåldrar. I fordna dagar kunde generation efter generation slita ut sina krafter på uppnåendet af ett mål; vår tidsälder litvas af en revolutionsanda, som dritver den framåt i jernvägsfart; förändringar, hvilkas nödvändighet ingått i det allmänna medvetandet, iöretagas med revolutionär fart och äro ofia ef radikal beskaffeuhet. Pal. hänvisade i detta afseende till Sverge, der nyligen en gammal, ofri, skråbunden näringslagstiftning med ens blifvit åafskaffad och ersatt af cn ny, som tillstädjer nästan alldeles oinskränkt näringsfrihet. Man känner icke längre det gamla lappandet och fliekandet på institutioner, som ha öfverlefvat sig sjeltva; deras ärevördighet ken gitva lämpligt stoff till betraktelse ör poeterna; men i det praktiska lifvet är deras tid ute. Tidsandan gör i detta hänseende sina anspråk gällande med obeveklig logik. Det var derföre talarens öfvertygelse, att om alla skandina yänner 1 de tre rikena vore innerligt tygade om nödvändigheten af enhet i organisationen och styrelsen af landets försvar, skulle denna enhet icke behöfva generatio ner för att åstadkommas; vr sakens egen natur skulle :med logisk. nödvändighet. en enhet utgå, hvilken skulle tillfredsställa militärernas anspråk på ett genom enighet krafifullt försvar. Emot den skandinaviska iden för försvaret sätter man icke sällan en annan, som gär ut från Sverge-Norges öställning, hvilken påstås erbjuda så stor säkerhet, att ingenting annat än förlust och uppöffring kan härllyta af en förening med Danmark, emedan detfa land skall vara svårare att försvara och deremot lätteligen skall kunna inveckla den norsk-svenska halfÖn i stridigheter med fastlandets stormakter. Att denna mening ofta framhålles af våra goda grannar i Tyskland är icke underligt och blott föga egnadt att förskaffa den gehör. Men den har äfven framhållits af en man, hvars auktoritet kanske stär högst bland nordens sednare härförare. Men betrakta vi nogare detta Carl Johans utlåtande, hrilket egentligen gäller Finland, är det dock lätt att visa, att hans ställning till Finland och den finska frågan var sådan, ait han otvifvelaktigt skulle ha uttryckt ett sådant diplomatiskt uppfattningssätt, om han också aldrig så mycket varit öfvertygad om dess orimlighet. Detta tale. sätt var för honom en politisk nödvändighet. Följaktligen hjelper icke hans auktoritet någon att finna sanningen. Medan det måste tillkomma militärerna att belysa sa-j. ken med skäl, hemtade från krigets natur, förmå äfven andra att framställa den erfarenhet, forntidens historia bjuder på. Man skall utan tvifvel vara öfverens om att anse England för det land, bvars utveckling erbjuder det tydligaste bevis på den lycka, som en öbelägenhet medför. Ty det är visst, att England i åtta hundra år undgått den plundring af utländska invasionshärar, som så ofta hå efterlemnat blod på andra folkslags åkrar till vederlag för def derifrån bortförda rofvet. Icke desto mindre finnas vigtiga omständigheter att taga med i räkningen, då man vill jemföra detta förhållande med SvergesNorges: De britiska öarne äro afskiljda från fastlandet genom mycket olika breda haf än vår halfö. Det oaktadt ha hafvets faror aldrig varit det väsentliga hindret mot att Jandsätta främmande krigsfolk på britisk mark. Man behöfver här icke hålla sig till forntidens erfarenhet, hvilken går ut på, alt briterne och angelsachsarne, då de voro utan sjöförsvar, ungefär lika lätt kunde underkufvas af härar trån Frankrike som ett land, hvilket låg landfast med Frankrike. Det kan bevisas genom mångfaldiga landstigningar af fransmän och spaniorer i SkottJänd och Irland i de sednare århundradena allt intill det sista, att de ofta ha landsatt: ansenliga stridskrafter der. De enda verkliga hinder, de hade att taga sig till vara för, voro antingen en stark här strax vidf. landstigningen elter öfverlägsna flottor redan j. på sjön. Det måste således erkännas såsom bevisadt, att Englands säkerhet icke har bestått i hafvet, utan i de trämurar, som dess invånares rikedom och sjöduglighet åvägabragte, samt den tapperhet, hvarmed de försvarade dem. (Slutet följer.) Underrättelser från Danmark. Ur Feedrelandets tredje artikel om vårt framtidsmålt meddela. vi följande utdrag: ?Hvarför har icke Napoleon xelat våga en kamp för vår skull? Hvarför har han visat så stor likgiltighet för Danmarks öde? Uppenbart af två väsentliga skäl: dels derföre att vi hade hela Tyskland emot oss, och