Aftonbladet – 15 september 1864, sida 2

i morgon — i morgon!4 Huru slutligen dessa ord blefvo en tröst och daglig balsam för att lugna en oro som ej ville hvila; huru hon slutligen hviskade dem stundligen till sitt stackars hjerta, till dess hon ej längre trodde på dem, till dess de blefvo ett skärande skri af förtviflan, som måste besvaras. Men intet svar kom; tystnaden omkring henne hade blifvit så tung, så förfärligt tung; den förlamäde hennes krafter och lemnade henne ej ens krafter nog att frukta framtiden och ödet. Hon hade gjort det i början. William den unge earlen, så djerf, så modig, så förhoppningsfull, kunde ju lätt hafva blifvit bedragen. Konungens mildhet kunde ju hafva varit låtsad, för att så mycket säkrare kunna krossa återstoden af de hatade Ruthvens. Hennes tankar sysselsatte sig ständigt med den förfärliga berättelsen om Gowriernas sammansvärjning; ofta såg hon i sina drömmar de båda äldsta bröderna Ruthvens vackra hufvuden förmultnade på Tolbooth. Stundom såg hon ett tredje bredvid dem. OQO fasa! hon kände det väl — den bleka, fina kinden, den: tankfulla pånnan, det ljusa lockiga håret! Då vaknade hon under tårar och feberrysningar och knäföll för att bedja Gåd beskydda honom hvar han än måtte vafa, om han ock aldrig skulle återkommå för att glädja henne ned sin åsyn. I andra stunder tänkte hon sig honom, trygg och ärad ij glansen af namnet Ruthven, glömmande sina gamla vänner, såsom hennes far hade sagt. Ja, egde hon väl rätt att knota deröfver? Hon gjorde det ej heller, om icke kärleken i sin svaga sjelfviskhet, någon gång hviskade: sAck, u, du eger allt och jag förgås af brist! Men då svarade alltid samvetets röst: CHan hvarken ser eller vet det, hos honom är intet öndt. (Karta följer