Aftonbladet – 15 september 1864, sida 2

Emigranterna å Brost Merok. . Till statsministern för utrikes ärendena har ingått följande, den 26 nästl. Augusti daterade skrifvelse från svenska och norska konsuln i Quebec: Tisdagen den 16 denna månad anlände hit i hamnen ångskeppet Ernst Merck från Stockholm, destineradt till denna plats och härifrån till Portland, State of Maine, samt vidare till Newyork. Jag underrättades om att skeppet medförde omkring 450 passagerare, af hvilka vid pass 280 hade med ett grufbolag kontraherat om att afgå till minorna vid ?Lake Superior?, medan de andra 140 hade förbundit sig att gå till Portland, State of Maine, och att der ställa sig till ett annat — till sitt syfte och sin verksamhet föga bestämdt — companies förfogande. De återstående af passagerarne reste på egen bekostnad till Newyork. De af folket, som skulle gå till grufvorna, afreste redan följande dagen på jernväg till sin bestämmelseort; men under tiden blefvo de för Portland bestämda af hvarje besökande ombord — och dessa voro till största delen norrmän och äfven svenskar, så att de kunde göra sig fullt begripliga — på det enträgnaste afrädda att begifva sig till detta ställe på de vilkor, som med dem voro uppgjorda; ty här få platsen vet hvar och en allt för väl, hvilket öde som der väntar emigranter nu för tiden. Att de unga männen, starkt och valdt folk, voro ämnade till soldater i unionens armå, torde eders excellens utan ytterligare bevis finna af de tidningar jag härmed har äran vördsamt bifoga, så mycket mera som uti ett af numren förekommer en, ur en Newyorktidning aftryckt uppsats, hvaruti meto för omtalda Maine-companies oblyor cnniskohandel i all sin nakenhet b..ver af slöjad. Och eders excellens torde finna den deruti meddelade berättelse så mycket mera målande, som hon till alla delar stämmer öfverens med hvad som på svensk botten i denna likartade affär lärer hafva tilldragit sig. Detta hvad männen angår, och ingen lärer kunna vänta, att de unga qvinnor, som voro till samma plats destinerade, hade af ett sålunda dokumenteradt companie att motse någon apnan behandling än den ett kallt, ensidigt utveckladt och hvarje annan mensklig känsla betvingande förvärfningsbegär kunde mana detsamma till. Detta hade jag redan haft tid att betänka och såsom folkets Jandsman behjerta, då jag kom ombord och der blef af de upprörda menniskorna tillfrågad om deras belägenhet och uppmanad att med råd och hjelp bistå dem. Jag måste tillstå, att jag tvekade om hv.d jag borde göra, ty hittills har jag varit van att såsom H. M:ts konsul här på platsen endast hafva att bevaka vederbörande fartygs, befäls och besättnings intressen, och dessa intressen bjödo naturligtvis i detta fall, att fartyget skulle föra sin ålagna frakt till destimationsorten, och det för att undvika svåra obehag i ett land, sådant som Förenta Staterna. Fartygets befälhafvare, kapten Liedqvist, insåg nog riktigt dessa svårigheter och ansåg sin skyldighet mot rederiet bestämdt fordra, att han, såvidt i hans makt stöd, sökte att uppfylla de förbindelser han af detsamma blifvit iklädd, hvarföre han förklarade sig sinnad att qvarhäålla de till Portland bestämda passagerarne ombord intill sin afresa härifrån och sedermera allt framgent, tills han hunnit angöra denna sin destinationsort. Eders exeellens torde behjerta det väl, hväruti jag var ställd, såsom -ett slags domare emellan en svensk skeppare och åt honom anförtrodda passagerare, och jag vågar i ödmjukhet hoppas, att de förenade rikenas regering ock deras lagar skola godkänna miu följande hendlingssätt, då jag i mensklighetens namn tog vård om halftannat hundrade af H. its un ersåter, i stället för att i nyttans intresse och till alla dessas bestämda förderf söka gynna ett rede:i, som nu oskyldigt torde möta obehag, men som dock icke kan, och som jag med visshet vet icke heller vill, begära rättighet att få transportera menniskor såsom viljelösa redskap. Jag sade passagerarne för tillfället blott det, att lagarne i Canada, för såvidt jag kände dem, icke skulle tillåta någon, hvem det vara måtte, att lägga band på deras frihet att-gå i. land eller, hvart dem behagade, så länge de icke mot dessa lagar hade förbrutit sig. Derefter gick jag i land och skref följande morgon ett bref till ?Colleetor of Customs? (tulluppbördsmannen), som jag här i afskrift hår äran bifoga. Jag erhöll sammadag hans svar, hvaruti han säger, att om kaptenen söker hindra sina passagerare att gå i land, så ådrager han sig dermed ?ett allvarsamt ansvar?. Nu skref jag en proklamation tilf passagerarne och förbjöd, i kraft af min PORREN IDE I TKR SR LATTE INITIATIV TR i morgon -— i morgon! Hur i i morgon — i morgon! Huru slutligen