Aftonbladet – 14 september 1864, sida 2

ensamme, På hvad annat sätt kunna vi då ryckas ur legitimitetsmakternas förmynderskap, än genom en förbindelse med andra folk och stater, hvilka ha samma strid att kämpa sem vi? Och hvilka äro de, utom våra landsmän på andra sidan sundet och Kattegat, som ha den obetingade fördelen både från gamla tider och med afseende på tutidens faror — nemligen czarernas planer på Finnmarken — att stå bland czarväldets och den heliga alliansens svurna fiender? Men hvartill gagnar det, säger man? Alla tre tillsammans äro vi dock för svaga att bjuda östmakterna spetsen. Nå, tre äro dock flera än två. Men, må så vara, att det ändock är en ofantlig öfvermakt, så länge norden står ensam, skola vi derför afstå från hvarje sträfvande att värja oss, uppgifva hoppet om framtiden? Det skulle ju vara raka vägen att gifva fienden segern 1 händerna. Vi ha emellertid ei ens något val, om vi vilja, att Danmark öfverhufvud skall ega bestånd. Ty — låtom oss åter: kasta en blick öfver Europa — hurudan är situationen för ögonblicket, och hurudan: kan den väntas blifva? Och hurudant skall danska folkets öde blifva, om det framgent blifver allena? Hurudant, om det uppställer som sitt mål föreningen med svenska och norska folket och allvarligt sträfvar till detta mål?