Aftonbladet – 14 september 1864, sida 2

Willie — Willie!? hviskade den yngre brodern, varnande och oroligt. Han är rädd — lilla Patrick är rädd!? skrattäde William Ruthven. Han tror att murarne hafva öron och vågorna röst, och att hvarje ord af mig skall komma fram till den gamla fåfänga hexan i London eller till illa kung Jamie i Edinburgh! Han tror att han skall få se broder Willies lockar fladdra för vinden från spetsen af Tolbooth, bredvid vår vackra Alecks och vår ädle Johns.4 Den äldre af ynglingarne talade i denna bittert skämtande ton, som ofta döljer den ljupaste smärta; men den yngre, en smärt, nitton-årig gosse, grep hårdt om broderns arm och brast i tårar. ?Mylord?, sade Davie Calderwood, ?ni borde icke tala så hårdt till gossen — er enda broder — er moders yngsta barn! Ni skämtar om saker, förfärliga att tala om — förfärliga att tänka på. Master Patrick, tillade han, sakta läggande handen på gossens axel, ?ni tänker på alla de olyckliga, hvilkas kroppar förmultna i fria luften vid Stirling, Edinburgh och Dundee; men ni slömmer att om menniskor vanhedra stoftet, så ärar den allsmäktige Guden själen i evighet. Tänk så på edra båda bröder — len ädle earlen af Gowrie och den glade Alexander Ruthven — de äro båda hos Gud.? Vid dessa ord darrade den lärdes stämmna, ty naturen hade i hans stora, groflemnade kropp inrymt en mild och vek själ. Jan hade flytt från sitt land och ej återsett let sedan den dag, då hans älskade lord, parlen af Gowrie, fadern till dessa ynglinsar, måste nedlägga sitt hufvud på stupstocken; men oaktadt all den lärdom och ära som Daviv Calderwood i sitt ade föternestavd SS Bar han