Aftonbladet – 13 september 1864, sida 3

Mina herrar! Då detta sällskap stiftades och då det höll sit första möte kunde man hysa hopp att de prin ciper, hvilkas utbredande och utveckling var vår sällskaps föremål, åtminstone till en viss gra skulle genomföras vid det slutliga ordnandet a nordens landgräns mot söder. Händelserna hafv; sednare på ett odesdigert sätt svikit detta hop och bragt erkännandet af nordens svaghet i för svar under närvarande förhållanden till en sorg lig och oemotsäglig klarhet. Men just denn: sorgliga erfarenhet bör vara oss en sporre til verksamhet för att göra klart såväl för oss sjelfv: som för andra grunderna till svagheten och med len till en större styrka, hvars nödvändighe knappast någon längre kan betvifla. Vår verk samhet är visst icke beräknad för ögonblicke eller att på något sätt gripa in i dagens händel ser, utan på framtiden och sannolikt på en af lägsen framtid. Men just derför kunna vi aj ögonblicket och af dagens händelser hemta der lärdom de gifva, och som vi äro i stort behol utaf. Ty blott egoismen kan vara kortsynt nog att icke vilja i att den svaghet, som de skandinaviska ländernas splittring vid detta till. fälle medfört i fc et för den sydliga gränsen. under andra omständigheter på ett lika sorglig sätt kan komma att förnyas vid försvaret af den östra gränsen, och att hvad som i år händt Dan: mark, nästa gång kan hända Sverge eller Norge. Blott lättsinnet kan sluta ögonen till för denna fara eller tro sig i egen svaghet eller andra mak ters ömsesidiga afundsjuka kunna finna skydd för vår egen sjelfständighet och välfärd.? Derför har detta sällskaps styrelse ansett ändamålsenligt att just nu söka framkalla en diskussion om de skandinaviska ländernas militära försvar. Kapten Vogt har godhetsfullt åtagit sig att inleda dessa diskus sioner. Kapten Vogt höll derefter följande före. drag: En blick på de svandinaviska ländernas militärförbållanden. ?I anledning af det framställda diskussionstemat är jag anmodad att i afton gifva en inledande framställning af de skandinaviska rikenas stridskrafter, eftersom dessa örhållanden möjligen äro mindre bekanta för flera af sällskapets medlemmar. Denna anmodan är på sätt och vis mycket lätt att uppfylla, då ämnet till följd af den vigt, det i sednare tid fått, blifvit mycket bearbetadt; särskildt må anmärkas att major Ankjer i Danmark 1edan temligen utförligt behandlat det i Nordisk Universitetstidskrift för 1861. Det är naturligtvis andra orsaker, som göra det litet vanskligt att tala om detta ämne just nu, då den af många väntade sammanslutningen af dessa stridskrafter för oemensamt värn icke realiserades under stridens dag. Målet för våra militära ansträngningar har under de sista åren till en del varit att kunna uppställa så stor mobil fältarmå som möjligt, i ej oväsentlig grad med tanken på dess sannolika användande utom de förenade rikenas gränser. Efter de sednaste händelserna skola tankarne naturligtvis lätt gå en annan väg, och röster säkerligen höja sig för, att hufvudvigten mer och mer bör läggas på det direkta lokala försvaret, alltså närmast på landtvärnet och på utvecklingen af skyttelagen, eller med andra ord på en militärförfattning ungefär efter schweitziskt mönster. Att lokalförsvaret bör göras så starkt som möjligt är otvifvelaktigt; men till och med utan afseende på Sverge, hvilket alltid skall söra nödvändigt att hålla en mobil fältarme uf proportionel styrka, för att efter omstänligheterna kunna operera till brödrarikets örsvar, skall knappast någon kunna veta, om tiden ännu är kommen att isolera oss, ills de förenade rikenas egen timma slår ör ett eget direkt nödvärn, lika litet som utt Danmarks sak skulle vara förlorad med rederlaget i år. Ödmjukhet och deraf följande riktig uppskattning af sig sjelf och förhållandena äro såsom annorstädes i lifvet naturligtvis äfven när vägen till den ides utveckling, som letta sällskap söker att klargöra. Jag vågar emellertid icke vidare inlåta nig på dessa för mitt ämne mera främnande förhållanden, men jag har måst vidöra dem, emedan deruti sannolikt finnes illräcklig grund för att detta ämne, till och ned nu i nederlagets tid, icke skall låta om en parodi, utan visserligen en gång kall få ett varaktigt och reelt intresse. r famställningen af de tre ländernas hållanden skall jag så mycket som gt undvika att trötta mina herrar med al och detaljer, och blott söka framhålla, vad som kan antagas skola tjena till en Ilmän belysning af dessa förhållanden. lag vill på förhand anmärka, att den egenlomliga, på vår historiska utveckling grunlade ställning, som vi i få många hänseden intaga till brödrarikena, nemligen åsom en förbindande öfvergångseller nellanled, äfven finnes i de militära förvållandena, så att vi skola återfinna väentliga likheter med våra egna förhållanlen, såväl i den svenska som danska arnens utveckling. I äldsta tider voro de militära förbållanlena ungefär de samma i alla tre rikena, i let hvarje fri man var ledungspligtig krigsnan, då han uppbådades eller då fara hoade. De svenska skeppslagen svarade unefär emot våra skeppsredder, men det var maturligt, att hos oss det maritima elemenet alltid blef förherrskande, och att det ned hästtjenst förbundna riddareväsendet Idrig fick den utveckling hos oss som sedare i de två andra rikena. Ledingar, i förening med till en del fala krigsstammar, såsom Birkebener och 3agler jemte mer och mindre bestöndiga egotrupper, fortforo till konung Kristian V:s och Karl IX:s tider omkring år 1600; inder dessa konungar upprättades nästan amtidigt mera stående härar, efter ungefär amma grundprincip i alla tre rikena, i det telrifningan föirxdoladac aftar antalot ach