Aftonbladet – 13 september 1864, sida 3

tande på den stundande upplösningen med ett solvande barns milda lugn och stillhet Då de vänliga ögonen vändes mot Licinius med en blick af gladt igenkännande, upplystes de af ett leende, sådant som en. dast skimrar öfver dens ansigte, som redan lyftat ankar för att segla bort till ett annat, bättre land. Mariamne och Esca, som stodo lutade öfver honom med öm omsorg och jakttagande hvarje skiftande skugga på detta milda anlete, visste alltför väl at! slutet var nära. Hans kraft var nästan helt och hållet bruten; men pekande på britten och sin unga fränka, sade han med en blick på Licinius: eTag ni nu vård om dessa. Kom ihåg att jag der borta i ditt läger skänkte sanningens heliga skatt. Du skall nu lofva mig detta till återtjenst.? ieinius lade sin sköld på marken och fattade den döende mannens hand i båda sina. ?Från denna dag skola de vara mina barn?, sade han. ?Tro mig, min gode le. dare, jag skall aldrig glömma hvarken dina läror eller din sista önskan.? Calchas kastade nu en forskande blick i Hirpinus ansigte. Gladiatorns grofva drag buro ett tankfullt uttryck af sorg, blandad med beundran, sympäti och ett gryende skimmer af hopp. Tag honom ned till fårahjorden?, hviskade nu den döende till de andra tre, och derpå tillade han med en röst som återljör stark och jublande: ?Måhända skall äfven denne blodets man bli en af juvelerna i min krona. Åra vare Honom, som mottagit mit! ödmjuka offer och som belönar några fö timmars ofullkomlig tjenst med en evighet af lycka och en odödlig, gyllne krona! Jag