Aftonbladet – 13 september 1864, sida 3

-Isken under konung Fredrik i stället för un Ider hans efterträdare, att hon hade lita alltför mycket på hans lif. Men under de latt det politiska betänkandet gifver detta til Jen del tröstande faktum, visar deremot krigs lutskottets betänkande och den serie af för I handlingar, som blifvit förda om krigföran Idet, dels i riksrådet, dels i tidningarne, at I vi ha haft stor brist på administrativa krafi Iter, på praktiska statsmän. Kriget har va: rit illa förberedt, flotta och armå voro långt lifrån så stridsdugliga, som man hade hop. pats och väntat, och krigföringen har, så väl hvad generalerna som krigsministören beträffar, lemnat ofantligt mycket öfrigt at önska. Det har här åter visat sig i stort hvad som så ofta visar sig i smått, alt vår bildning är alltför teoretisk och att alltfö liten vigt lägges på att utveckla praktisk duglighet. Våra statsmän ha haft klokhet nog att finna det rätta spåret, men ändock saknat förmåga att uppnå målet. Men i det att riksrådet åtskildes, har det tillika genom en följd af förklaringar från de olika politiska nyanserna framställt vår framtids politiska program. Såväl Clausen som Sick, såväl Madvig som Monrad, såväl J. A. Hansen som Hall ha uttalat, att vår sträfvan måste gå ut på att bevara en oberoende statstillvaro — derföre ingen personalunion och ingen maskopi med Tyskland mera, att inom den danska staten samla endast alla verkligt danska män, danska till sinnelag som till språk — hvad som betecknades med namnet det danska folkets integritet, samt att utveckla ett verkligt nationelt lif, på det att folket må kunna i inre kraft ersätta hvad staten har förlorat i yttre omfång, och på det att vi, som genom vår svaghet förlorat hertigdömet Slesvig? tillika med de andra hertigdömena, må kunna bli tillräckligt starka att återvinna ?Sydjutland?. Detta är programmet, sådant det uttalats af alla det nationella partiets särskilda grupper och sådant det måste försvaras och utföras, så framt icke det danska folket och det danska riket skola i en nära framtid gå om intet. Hvilken ställning intager nu vår regering till detta program? Derom är det mycket svårt att ha en menivg. Man kan kuappt tro, att män, som alltid ha åt sig härdat namnet af att vara praktiska män 1 motsats till de doktrinära pro:essorerna, icke skulle kanna inse, att det är det enda, som kan eftersträlfvas med ringaste hopp om uppfyllelse, vare sig nu i år eller efter åratal. Vi kunna knappt tro, att de nuvarande ministrarne kunna göra räkning på att få någon helstat återupprättad, på att åter komna till att herrska i Holstein såsom fordom och lika litet vilja vi anse dem så kortsyn ta, att de skulle kunna tro, att en personalunion, så framt ej absolutismen följer med, kan sammanhålla länderna i den fordom så kallade danska monarkien och bli annat än en källa till ny strid. Men pär detta är så, hvilket annat mål kunna de väl då ha än att vinna Slesvig eller åtminstone en större del deraf tillbaka, och tvist kan då blott uppstå om, huruvida man redan nu skall göra försöket eller uppskjuta det till en lägligare tidpunkt. Såväl finansministerns som konseljpresidentens ord i riksrådet kunna blott förstås sålunda, att de ha blicken öppen härför, och derföre ha också deras ord blifvit så illa upptagna i tyska tidningar. Att utsigterna till att få något af Slesvig redan nu äro mycket svaga, kan ej förnekas. Enda möjligheten vore, att schleswigholsteinarne, af fruktan för det finansiella befryck, som de ha utsigt till, skulle vara benägna att göra nationella eftergifter, mot det de slippa från statsskulden, eller också elt vestmakterna, efter att ha sett denn vändiga följden af sin oenighet, ännu i sista ögonblicket skulle kunna bli ense om, att Danmark icke skall alldeles nedtryckas och icke fullkomligt utplundras. Men kan jag icke lemna någon upplysning om hvad vår regering eftersträfvar och hvsd hon väntar sig ernå, kan jag dock icke lemna detta ämne, utan att omtala hvad som rör sig inom våra hofkretsar i detta hänseende. Ett rykte förtäljer t. ex. — det har äfven kommit fram i tyska tidningar — att H. M. konungen skall i ett samtal ha yttrat, att han om ett par månader åter skall vara herre i blesvig och Holstein (eller väl snarare i Schleswig-Holstein). Likaså berättas det, att drottning Louise är mycket upptagen med ait skrifva bref till utlandet, och att kon hoppas att cenom sina särskilda familjförbindelser kunna erhålla en förbättring i de villor, som landet måst gå in på, åtminstone tills vidare. Också tyckes det afgjordt, att man I dessa kretsar icke uppgifvit hoppet om en personalunion, och det kan icke nekas, att den högtbetrodda plats, C. Scheel-Plessen, dansk läns-innehafvare och kammarherre, intager vid underhandlingarne i Wien, måste mycket bidraga att hälla hoppet vid lif. ndtligen finns det i denna förnäma krets innu en åsigt, hvilken väl företrädesvis unrstödes af baron Blixen och som går ut rån, att den schleswig-holsteinska frågan innu har många treppsteg att springa öfver, att den blou har en underordnad beydelse för von Bismarck, och att man deröre genom omedelbar öfverenskommelse ned honom skall kunna få bättre vilkor, itan att det dock står klart i hvad riktning lessa vilkor skulle gå. Dock lönar det icke mödan att fördjupa sig i dessa hofkannstöperier, iron då vi likväl kommit till att tala om hofvet, få vi cke förbigå de tre kronprinsar, som på den sista tiden ha besökt vårt hof, kronprinsen Humbert af Italien, storfursten, tronföljaren Nikolaus af Ryssland och prins Albert Edvard af Wales med gemäl. De båda förstnämnda ha redan rest igen, och ryktet har zz a a. KY 4. NAV,