Aftonbladet – 13 september 1864, sida 2

vifva, att landshöfdingens åliggande att å embetets vägnar pröfva landstingens beslut förenar sig mindre väl med skyldighejen att i en lägre disans leda samma ärendens handläggning. Då han söker såsom motvigt mot denna medgifna olägenhet ramhälla åtskilliga fördelar af landshöfdinzens ordförandeskap, blir dock argumentationen föga bevisande. Han förutsätter jandshöfdingen i besittning af vana vid offentliga förhandlingar och omfattande kännedom om länets förhållanden?. Hvad det förra beträffar, har man dels talrika exempel på landshöfdingar, som, då de tillträdt sina embeten, haft ganska ringa vana vid offentliga förhandlingar, dels har man redan genom en föga hugnerik erfarenhet funnit, att fvanat, till och med en oanska långvarig vana, vid offentliga förhandlingar alldeles icke hos en landshöfding mer än hos folk i allmänhet utgör borgen för förmåga och skicklighet att leda sådana; och hvad kännedom om länets förhållanden beträffar, så skulle vi endast behöfva referera oss till listan på innevarande årslandstingsordförande för att visa, att bland dem finnas landshöfdingar, så nykomna isina respektive län, att det är alldeles omöjligt att de ännu hunnit förvärfva en så omfattande kännedom om länets förhållanden, att icke de derutinnan måste öfverträffas åtminstone af ett eller annat dussin af länets mera nitiska och insigtsfulla kommunalmän. — Det anmärkes vidare, att deltagandet i landstingets öfverläggningar är synnerligen egnadt att öka landshöfdingens kännedom om länets behof och önskningar. Sant nog! Men förf. förgäter att landshöfdingen, för att ilandstingen finna dessa nyttiga upplysningar, alldeles icke behöfver vara dess ordförande. Det är honom obetaget, heter det i förordningen den 21 Mars 1862, att, i kraft af sitt embete, landstingens sammanträden öfvervara och i dess öfverläggningar, men ej i besluten, deltaga. Slutligen förme.as det kunna möta svårigheter att i län, der partier bildat sig, finna någon annan lämplig ordförande än landshöfdingen. Detta argument är synnerligen svagt och alldeles intet bevisande i den omtvistade frågan; ty sådana fall, som de af förf. antydda, torde få anses såsom temligen sällsynta, Vi äro således fortfarande öfvertygade, att regeringen skulle handla välbetänkt om hon begagnade sin rätt att göra landshöflingar till landstingsordförande med den varsamhet, att det endast förekomme i undantagsfall, ju sällsyntare desto bättre. Man skall i det motsatta förfarandet spåra, och med skäl, en tendens att utvidga landshöfdingarnes redan förut nog stora makt och inflytande, ett bemödande att tilldraga hårdare centralisationens band, något som är raka motsatsen af kommunalfrihet och den utvidgade rätt till sjelfstyrelse, med deraf alstrad friskare och kraftigare kommunalanda, som man hoppats och ännu hoppas skall blifva frukten af de nya kommunallagarne.