Aftonbladet – 13 september 1864, sida 2

Ä ÖK ÖÖM MM I ann häftigt språng, följde tionde legionen efter den med jemna led, regelbunden marsch: och ett föraktligt leende på sina skarpa, bronsfärgade, lugna ansigten. De skulle, tänkte de, om de hade blifvit beordrade dertill, intagit templet med endast hälften å mycket buller och på hälften så lång tid. itus, som sjelf slutit sig till denna kärntrupp, hade innan de satte sig i marsch icke ansett sig behöfva uppmana dem till mod och tapperhet eller till sträng lydnad, ty i alla sådana afseenden kunde han fullt lita på dem, utan endast bedt dem att skona de öfvervunnas lif, och så vidt möjligt var respektera stadsborgarnes såväl egendom som personer. Framför allt hade han hoppats att kunna rädda templet, och han uttalade alltjemt denna förhoppning, medan han red vid Licinius sida, ända till dess den hvirflande röken och den flammande lågan sade honom att alla försök att skona den heliga boningen voro förgäfves. Men det oaktadt gaf han i detta ögonblick sin häst sporrarne och gallopperade häftigt omkring templet, ropande ät sina soldater att hjelpa honom att släcka lågorna, ropande, tecknande, gestikulerande — men allt förgäfves. Ehuru den tionde legionen var fast och stadig som en klippa, håde den öfriga delen af hären icke kunvat motsfå medgångens smitta, och eggade af gladiatorernas exempel, voro de snarare benägna att uppmuntra än hindra bi nden — för öfrigt skulle de äfven, om de än aldrig så gerna önskat det, numera varit ur stånd att släcka den. Ehuru striden ännu pågick i templets hvalf och gallerier; ehuru Johåannes af Giscala ännu var vid lif och kämpade i spetsen för återstoden af sina män; ehuru zelo, terna hade svurit att följa sin anförare,