Aftonbladet – 12 september 1864, sida 2

sorg och förtviflan, tänkte han dock ännu på sina mäns bästa och befallde dem att med sina skördar bilda ett stormtak, för att skydda sig mot den skur af kastvapen som haglade ned på dem från barrikaden. Väl disciplinerade, som de voro, hade gladiatorerna snart åtlydt sin anförares befallning, och inom ett ögonblick var denne sednare den ende som icke var innesluten i denna rörliga fästning af stål. Då han nu vände sig från fienden för att öfverskåda sin trupp, blef hans sida ett ögonblick utsatt för deras vapen; och i det a satt en judisk pil skälfvande i hans t. Han sjönk till marken, i det han svängde sitt svärd med ett segerskri, ty hans öra hade i detsamma igenkäntljudet af de romerska legionernas trumpeter, och hans af döden omtöcknade öga hann ännu uppfånga glittrandet af deras spjut och h elmar, under det de i lugn och imposant ordning närmade sig för att fullända det verk han och hans lilla trupp af hjeltar hade börjat. Den väntade undsättningen hade ändtligen anländt, och de antägande kolonnerna kommenderades af Julius Placidus med hans vanliga lugn och skieklighet. I hans sista sammandrabbning med Esca hade han blifvit så illa skadad att han icke kunde sitta till häst; men de asiatiska hjelptrupperna 9 medförde åtskilliga krigselefanter, och på ett af dessa ofantliga djur red han nu, från sitt rörliga torn ledande sina truppers rörelser. Lydig sin pådrifvare, en mörk, smidig syrier, som satt uppklättrad bakom hans ron, steg elefanten uppiör höjden med en löjlig försigtighet. Ehuru skrämd af blodlukten, gick han dock ständigt framåt och injagade icke ringa förskräckelse bland judarne, som ej voro vana att gå i strid mot dylika fiender. Tribunens vapen voro ännu mera lysande, och haus drägt ännu mera dyrbar än van, ligt; men enligt sin vana uppmuntrade han sina män med ett rått skämt, sädant gom