Aftonbladet – 10 september 1864, sida 3

Till Redaktionen af Aftonbladet! Med verklig nar jag på några hål hört klagomål kningar öfver det be mötande, som de svenska frivilliga skulle hr rönt i Danmark. Detta klagande, alldeles utar all verklig grund. har icke kommit och komme: ej heller från andra än sådana personer, som. under tro att i Danmark kunna skära guld mec tälgknifvar, derstädes erbjudit sin tjenst utar intresse för den sak, för hvilken de sade sig vilja kämpa, och hvilka, hoppas jag, utgöra en ringa minoritet. Då hvar och en till följd af fredspreliminärerna afskedades, och en tarflig såväl respenning som beklädnad tilldelades dem, så funno de sig svikna i sina förhoppningar om yttre förmåner och har. men deröfver skulle naturligtvis gå ut öfver de i allo goda och gästfria danskarne, hvilka strax kallades för likgiltiga och otacksamma. Men verkliga sanningen är att hvar och en behöfvande fick. förutom på en enskild väg matpolletter och andra små förmåner under sednaste standet i Köpenhamn, så mycket till respenningar af den danska regeringen, att han genom sparsamhet skulle kunnat resa till Göteborg samt ännu några mil eller direkte till Stockholm, och genom svenska bidrag en ganska god beklädnad. Ått detta icke var tillräck igt för sådana, som strax drucko upp penningarne är naturligt, och derigenom ser och hör man åtskilliga i bedröfligt skick från Danmark kommande personer. De tala nog om deras egna förtjenster och danskens fel, af hvilket dock det mesta torde vara sanning, men deremot glömma de alldeles sina egna fel och danskens förtjenster. Vill man något närmare höra sig för 1 afseende på de personer, som nu uppträda med jemmer och klagomål eller begagna namnet ?frivillig för ett oförsynt tiggeri, så skall man i de flesta fall erfara. att de äro sådana, som i kriget utmärkt sig på en mindre fördelaktig sida och derföre i förtid blifvit entledigade eller sjelfva dragit sig tillbaka, samt att i alla händelser de förtjenster, på hvilka de nu pocka, äro aft en sådan beskaffenhet, att de verkligen icke kunnat tillvinna sig hvarken bifall eller uppmuntran. Bästa beviset på dessa personers oefterrättlighet är att man ju till och med hörer dem utfara med klander och bitterhet mot vår egen landsman hr A. W. Möller i Köpenhamn, oaktadt hr M. har, under hela krigstiden, varit som en fader och vän för alla svenskar, utan afseende på grad och vilkor, som hos honom anmält sig, och borde derföre af de svenska frivilliga allmänt och ofrentligen tackas för sina stora uppoffringar af tid och möda till vårt gagn. Hvad danskarne beträffar, så må man rättvis ligen på det högsta tacka dem för deras utomordentligt stora godhet, gästfrihet och vänskap emot hvarje sådan svensk, som genom ett godt uppförande gjort sig tjent deraf. På grund häraf anser jag mig skyldig uttala min och med mig lika tänkande svenskars hjertligaste tacksamhet för det danska folket. RÅ Frivillig artillericaergnant