Aftonbladet – 10 september 1864, sida 2

indt emot henne med ett ljuft, ehuru dyert leende; men då Mariamne närmade :in hand för att draga spjutspetsen ur såret, hejdade henne plötsligt Valeria. Nej, inte ännu, hviskade hon med en kraftig ansträngning; inte ännu, ty jag känner allt för väl att jag är sårad till döds. Medan stålet sitter qvar hindrar det blodet att förrinna. Då jag drar ut det, så gör mig den tjensten att kasta en hand full stoft öfver min panna, och lägg dödspenningen på min tunga. Jag önskar att iå lefva ännu några ögonblick för att få betrakta dig, min innerligt älskade Esca. Lyften upp mig, I bäda. Jag har nägra ord att säga er, och min tid är kort. Britten tog henne i sina starka armar, och hon lutade sitt hufvud mot hans skuldra med en min af belåtenhet och lättnad. De sköna ögonen strålade ännu med sin fulla glans, ehuru de snart skulle slutas at döden. Måhända hade de aldrig lyst med en mera ljuf, försmältande stråle än nu, då de betraktade föremålet för hennes vilda, vanvettiga, omöjliga kärlek. Medan den ena handen omfattade spjutspetsen, hvilade den andra i Escas, fuktad af hans tårar. Hennes röst var svag, och hennes krafter började alltmer att aftaga, men anden lefde ännu stark och okufvad inom henne, Jag har segrat, framstammade hon med pruten stämma och flämtande andedrägt, Jag har segrat, ehuru segern kostade ung mitt lif. Men hvad mer? Segern kan aldrig köpas för dyrt. Esca, jag svor att befria dig. Jag svor att du skulle bli min. Jag har nu hållit min ed. Jag har köpt lig med mitt blod och ger dig — ger dig t denna tappra flicka, som äfven vägat, sitt lif för din räddning och som älskar! g högt — doek icke på långt när så högt, : å innerligt som jag. Luta dig närmare ! ntill mig, min älskade! Med dessa ord. Irog hon hans hufvud tätt intill sitt eget, det hor de hans hand till den i hen-! ps sida ande spjutspetsen, Sdag föpe når inte längre uthärda dessa plågor? Wvi-!