Aftonbladet – 10 september 1864, sida 2

— På Djurgårdsteatern hari dessa dagar åter gifvits ett par nyheter, båda öfversättningar från franskan. Piece de rå6sistance är ett lustspel med sång i tre akter, kalladt En perukmakarebal. I första akten är scenen en perukmakareverkstad, ifall en sådan benämning är lämplig på en fransk frisörs eleganta salong?. Intrigen får naturligtvis här sitt uppslag, men der lör komma dessutom några episoder, som lemna en ganska naturtrogen teckning af den metod, på hvilken i första rummet herr hårartisten sjelf och sedermera ?madame? vid sin pulpet, förstå att pracka på kunderna diverse smått och godt, dymedelst i en handvändning plockande af dem några francs i stället för de sous, som man beräknat för sin frisering eller raknivg. Andra akten spelar i klädlogen hos en aktris. Det är en af dessa demi-monde-scener, utan hvilka numera knappast något franskt lustspel tyskes kunna åstadkommas. De ha onekligen ett visst intresse såsom sedemålningar och såsom prof på den diktart, som tyckes vara företrädesvis på modet i modets hufvudstad. Då de för öfrigt, likasom den bär ifrågavarande, oftast ha en liflig dialog och komiska situationer i mängd, torde mången vara böjd att på dem tillämpa satsen tous les genres sout bons, hors le gen ennuyeux; men man må icke heller förtänka om någon tilläfventyrs har sina tvifvelsmål i detta afseende och tror det vara mindre önskvärdt att denna genre göres hemmastadd på vår scen, der den för närvarande visserligen icke är alldeles ny, men dock ännu lyckligtvis förefaller främmande. Den anslagna tonen och den nyss antydda karakteren gå igen äfven i tredje akten, der man slutligen införes på perukmakarnes bal. Denna akt har för öfrigt sina rätt komiska momenter genom de qui pro quo, som framkallas af herrar hårartisters vana att beteckna sig sjelfva efter den samhällsklass, bland hvilken hvar och en företrädesvis har sina kunder. Den ene ?är vid marinen?, den andre tillhör Jockey-klubben? 0. s. v. Bland de spelande uppbära hrr Berndt, Bobman, Brandt, fru Brandt och mill Eklund ganska bra sina roller. Atskilliga bland öfriga medverkande sekundera dem skäligen svagt. En tyrann i träskor är namnet på den andra nyheten, en enaktskomedi, som framställer ett exempel på detta sl gs knipslughet vid bevakande; af egna intressen, hvilken icke sällan träffas band allmoge, och hos det exemplar af fransk bonde, som här är tecknadt, är parad med ytterlig snikenhet och en god parvon skurkaktighet. Att detta icke är i sig sjelft något synnerligen uppbygglig:, är lätt att inse, och det skulle knappast ha lyckats att gifva något intresse ät det hela, äfven om rollerna i stycket hade tillfallit för dem något lämpligare sujetter än här var händelsen.