Aftonbladet – 10 september 1864, sida 2

om den heliga byggnaden. Sanhedrim flydde i bestörtning, ehuru Mathias och de tapprare af hans embetsbröder sedan dogo på gatorna, kämpande emot fienden. Inom få minuter var Hedningarnes Förgård åter utrymd, utom af fångarne, af hvilka den ena låg lemlästad och blödande på marken, bevakad af Mariamne, som i mållös sorg och bestörtning lutade sig öfver sin frände. Klippblocket, som hade blifvit slungadt mot templet, låg midt emellan dem, öfver profetens krossade och tillplattade kropp, hvaraf endast ena handen och armen trädde fram under massan. Platsen förblef emellertid icke länge tom. Kämpande steg för steg och ehuru tillbakaträngda, envist försvarande hvarje tumsbredd mark, kom blomman af den judiska hären snart tågande derigenom i så god ordning som den möjligen kunde iakttaga under reträtten till templet. Bland de sista af dessa var Eleazar; numera utan hopp, ty han visste att allt var förloradt, men dock ännu tapper och obesegrad. Han kastade en blick af ömhet på broderns utsträckta kropp och en af förvåning och tadel på sitt knäböjande barn; men innan han kunde nalkas eller uilltala henne, bortrycktes han af den för den romerska hären undanvikande floden af slagna och flyende. Escas öga blixtrade och hans blod rann snabbare då han hörde det välbekanta stridsropet. Han hade hört det på amliteatern, på fästningsvallen — der hugg haglade och blod strömmade; hans hjerta klappade våldsamt då han hörde gladiatorernas hurrarop vildt och trotsigt höja sig öfver stridens larm och brak, och han visste nu att hans fordna kamrater och på sista tiden hans motståndare hade stormat och intagit försvarsverken. Den förlorade legionen hade vid detta tillfälle i högsta grad utmärkt sig; deras anförare hade icke skonat den, ty Hippias visste ganska väl att han denna dag mäste med sin af sjukdom och nederlag hårdt medtagna skara slå det sista afgörande sla