Aftonbladet – 9 september 1864, sida 2

rens pligt hade fritagit denne från att vara närvarande vid detta tillfälle. Johannes hade räknat på detta kritiska ögonblick för att helt och hållet krossa sin rival; men denne, som kände att hans mod näppeligen skulle kunna hålla honom uppe i en sådan pröfning, hade undgått den genom att föra en utvald trupp af sina följeslagare till Faraos port, der den inre vallen var som svagast, och den så nyligen gjordabreschen hastigt och otillräckligt blifvit reparerad. Johannes såg i denna så olämpliga frånvero en ny triumf af hans fiende. Han vände sig bort med en förbannelse på sina läppar och befallde de unga männen att genast skrida till uppfyllandet af deras hemska pligt. Han ansåg sig icke böra förspilla ett ögonblick för att följa sin medtäflare till vallarne, men det oaktadt kunde han dock icke försaka det brutala nöjet att skåda sin fiendes broder lemlästad och krossad i den förfärliga död, till hvilken ban hade blifvit dömd. Redan voro stenarne upplyftade till kastning, då en plötslig händelse inträffade, som kom sjelfva de vilda bödlarne att stanna i sitt förehafvande, och de grymma domrarne att betrakta hvarandra med halft tveksomma, halft medlidsamma blickar. En qvinlig gestalt kom nemligen just i detta ögonblick hastigt framspringande från det mörka hvalfvet, ilade öfver gården och kastade sig i Escas armar med ett sällsamt, vildt anskri, midt emellan segerfröjd och förtvifian; och britten skådade ned på Mariamne, slöt hennes hufvud till sitt bröst med en manlig ömhet, som icke ens elt sådant ögonblick kunde hämma, medan han med sin kropp skyddade henne iör de hotande kastvapnen. Hon förde sina händer öfver hans panna