Aftonbladet – 9 september 1864, sida 2

Dagen bröt nu ändtligen fram och lyste kall och blek på templeis torn och tinnar. Den höga dömen, som hade aftecknat sig mot himlen grå och otydlig, likt en molnsky, som rullar undan för morgonens rena, klåra öga, började att färgas af en lätt rosenfärg. Derpå antog den åter sin egen hvita, skimrande marmorfärg, i det den fullt upplystes af den uppgående solens strålar. Inom kort gnistrade det gyllene taket här och der likt enstaka eldpunkter, tilldess det slutligen glödde som en enda bländande låga. Men ännu var dock Hedningarnes Förgård der nedanför insvept i mörker, och de båda fängslade gestalterna i dess mörkaste vrå vände sina bleka anleten upp för att helsa ankomsten af den nya dagen, som var bestämd att blifva deras sista på jorden. Men deras uppmärksamhet vändes snart åter till sjelfva gården; ty genom hvaltvens mörka gångar kom nu tågande den olycksbädande processionen af de män, som hade varit deras domare och som nu närmade sig för att se domen verkställd. Klädda i långa, mörka drägter och med sin SNasit