Aftonbladet – 8 september 1864, sida 3

lete, som nu först blef synligt i den gråa dagern, blef han helt öfverraskad af den förändring som några få timmars lidande hade åstadkommit i dessa unga drag. Esca tyctes på ett dygn ha blifvit tio år äldre; och Calchas kunde icke undertrycka en känsla af fröjd vid tanken på att hans egen aftärda kropp och svaga natur hade blifvit uppehållen af den starka tro som bodde derinom. Denna känsla var emellertid endast ögonbliecklig; ty den varmhjertade kristne satte sig genast i den lidandes och sorgbetungades ställe, och skulle gerna i den sjelfuppoffrande ande, som hans tro hade ingifvit honom, på sina egna skuldror velat taga den börda som syntes så tung för hans mindre härdade unga broder. Det var emellertid alldeles ingen tillit till egna krafter som gaf den frivillige martyren ett så okufligt mod; det var endast den fullständiga sjelfförnekelsen och förtröstan på honom, som ensam aldrig sviker menniskan i hennes nöd — den brinnande tro, som kunde se så klart genom tidens och mensklighetens dimmor, att det eviga och oändliga visade sig för honom såsom en tydlig och påtaglig verklighet. De tycktes hafva bytt plats dessa båda, som nu i sina bojor afvaktade döden. Morgonens nära anvalkande tycktes hos den gamle mannen framkalla krigarens anda, för att i stället begåfva den yngre med helgonets ödmjuka resignation. PBed för mig att jag måtte synas värdig, hviskade den sednare, i det han pekade uppåt mot det gråa ljus som i hvarje ögonronblick allt mera utbredde sig öfver deras ufvuden. ?Var vid godt mod?, svarade den andre, i det hans hela anlete glänste af ett triumferande leende. ?Se dagen gryr, och du