Aftonbladet – 8 september 1864, sida 3

den gryende morgonenvandrade bort till templet , nästan i stånd att med sin egen hand rädda sitt land, och hoppades att i farans ögonblick en engel från himlen skulle komma för att kämpa vid hans sida och nedslå de förhatliga hedningarne. Men då han nu trädde in i Hedningarnes Trädgård, började hans stolta mod att sjunka, och hans gång blef allt mera långsam och osäker. Naturen tog för ett ögonblick öfverhand, och han skulle gerna velat gå bort till det dystra hörnet der borta och bjuda sin broder ett sista, hjertligt farväl. Den tanken genomfor äfven hans hjerna, att han med ett par hugg af sitt svärd kunde afskära fångarnes bojor och låta dem fly undan i mörkret; men den fanatism, som så länge hade beherrskat honom, qväfde denna menskliga tanke i samma ögonblick som den föddes. ?Det torde väl vara möjligt?, tänkte zeloten, att detta sista stora offer fordras af nig — af mig, Eleazar Ben-Manahem, utvald att denna dag rädda mitt folk från undergång. Skall jag väl söka inbespara det offer, som redan står bundet vid altaret. Nej, bort det, ehuru det är min faders blod som rödfärgar altaret då han dör. Och den tappre unge hedningen, bör jag väl söka rädda honom? Nej, jag vill och kan det icke, om också mitt barns hjerta skulle brista då hon får veta att han gått bort för! att aldrig mera återkomma! Jephta skonade icke sin egen dotter då det kom an på a t uppfylla det gjorda löftet; och skulle väl jag då knota öfver att för Jerusalems räddning offra de minas lika väl som mitt get blod ?? Med sådana tankar stålsatte han sig mot varje vekare känsla och beslöt atticke ens ojuda fångarne farväl. Han vågade icke