Aftonbladet – 8 september 1864, sida 3

yttersta nöd skulle komma sitt utvalda folk till bistånd. Såsom en medlem af Sanhedrim och en af nationens ädlingar hade han naturligtvis förvärfvat sig de första elementerna af den magiska kunskap, som kallades spådomskonsten. Fordom, då han :i enlighet med bruket, sysslade härmed, tvang honom hans skarpa förstånd att skratta å! den makt som den nämnda vetenskapen påstods medföra, och de mysterier som den troddes förklara. Menmnu, då hans själ ständigt qvaldes af oro, och hans själsförmögenheter voro försvagade af sorg och umbäranden, började han från den dagliga verklighetens jemmer och fasor taga sin tillflykt till det öfvernaturligas dimmiga möjligheter. Han återkallade i minnet de underverk, om hvilka han, ehuru icke sjelf ett ögonvittne, hade hemtat underrättelser ur pålitliga och trovärdiga källor. De kunde icke, räsonnerade han, ha blifvit sända endast för att skrämma och förvåna en okunnig folkmassa. Tecken och under måste ha varit ämnade för sådana som han, folkets ledare och herrskare. Han betviflade nu icke ett ögonblick att ett brinnande svärd hade visat sig på den nattliga himlen; att en ko, som hade blifvit införd i templet för att slagtes, derstädes hade framfödt ett lam; eller att den stora kopparporten på samma byggnad hade öppnats af sig sjelf under den mellersta nattvakten; ja, att vagnar och ryttare af eld hade synts spränga fram på himlahvalfvet, och vilda strider rasa från horisonten ända till Zenith. Alla dessa betraktelser ingåfvo honom nu en exalterad förtröstan, som nästan gränsade till vansinne. Liksom mani drömmen tycker sig utrustad med öfvernaturlig styrka och mod och utför omöjliga bragder, så tyckte sig äfven Eleazar, då han nu i