Aftonbladet – 8 september 1864, sida 2

?Det har varit en tråkig vakt?, sade Calchas, och jag är glad att den är förbi. Se, Esca, himlahvalfvet mörknar allt mer och mer, likt vårt öde på jorden. Om en kort stund skall dagen gry, och med den vår stora, herrliga seger. Hvilket skönt ljus skall icke om en timme härefter lysa på dig och mig i en annan verld!? Britten betraktade sin kamrat med en beundrande blick, nästan afundande honom den innerliga belåtenhet och sällhet, som uttryckte sig i sjelfva den ton, hvarmed han talade. Sjelf hade han ännu icke hunnit till den trons höjd der hans vän stod så glad och full af förtröstan. Dagen gryr inom en timme?, sade Esca i en vida mindre liflig ton, ?och de fega uslingarne komma då hit för att slå oss till döds med sina stenar. Jag skulle önska att jag kunde bryta mina bojor och hade ett vapen till hands i sista ögonblicket, så alt jag kunde få dö med svärdet i hand!? Var tacksam öfver att menniskan inte sjelf får bestämma öfver sin död?, svarade Öalchas mildt. Huru svårt skulle det inte vara för henne att sjelf välja det bästa sittet och det rätta ögonblicket. Och framför allt böra vi vara tacksamma för den herrliga gåfva, som ligger i döden sjelf. Det var en oändlig barmhertighet, som bjöd döden följa på synden. Hvilken förbannelse skulle väl kunna jemföras med att evinnerliga lefva i det onda? Skulle du väl för alltid vilja lefva i en verld sådan som vår, om du kunde — ja, skulle du midt i din ungdom, styrka och skönhet önska att få stanna här nere till dess din gestalt blefve lutad, ditt skägg grålt, och dina ögon dunkla? Tänk för öfrigt på de många andra dödar du kunde blitvit dömd att undergå — anoripen af spetälska, liggande hopkrupen likt