Aftonbladet – 7 september 1864, sida 2

va ANS SNRA we hjelm i jemförelse med den röda flamman af vaktelden der borta! Tror du väl att jag vill rädda honom åt en annan?? Mariamnes anlete var i detta ögonblick blekare än någonsin; men hennes röst var klar, ehuru låg och sorgsen, då hon svarade: Ni älskar honom också! Jag vet det, och derför ber jag er rädda honom. Inte åt mig — ack nej, inte åt mig! Om han bara blir räddad, vill jag aldrig mer återse honom — detta är hvad ni fordrar för ert bistånd, inte sannt? Ja, jag skall utan det ringaste knot underkasta mig detta vilkor, blott ni lofvar att rädda honom. Ni lofvar ju att göra det? Och nu för niju mig direkte till Titus? Se den andra nattvakten är redan i det närmaste förbi!? Detta ingick emellertid icke i Valerias plan; hon insåg genast de hinder som skulle uppstå i hennes väg, om hon förde judinnan inför Titus. Hennes egen förklädnad skulle bli upptäckt, och den romerske anföraren skulle säkerligen icke låta detta brott mot disciplinen blifva onäpst. För öfrigt torde fursten möjligen betvifla sanningen af judinnans berättelse och misstänka hela planen för att endast vara en list att leda de anfallande i ett bakhåll. Men framför allt ville hon icke lemna judinnan äran att hafva räddat hennes älskare. Nej hon hade en bättre plan än så. Hon visste att Titus hade heslutit att staden skulle falla följande morgon. Hon visste att stormningen skulle försiggå i gryningen; hon skulle förmå Mariamne att vända tillbaka till staden, och då gladiatorerna lupo till storms, skulle hon utvälja en liten kärntrupp för att i spetsen för denna genom den hemliga gången tränga in i sjelfva hjertat af staden. (Parts. följer.)