nade Valeria detsamma, fast besluten att al drig mera dit återvända. Hon hade endast ett mål qvar att lefvs för. Utom sig af blygsel, ända till ursinne uppretad af pladiatorns skymfliga behand. ling, kände hon dock sitt hjerta genomglödgas af den enda kärlek hon någonsin hade erfarit. Hon beslöt att åtminstone ännu en gång återse Esca, äfven om hela den judiska hären stode emellan honom och henne med framsträckta spjut. Och derefter bekymrade det henne föga om hon doge på stället vid hans fötter. Att komma in i staden var emellertid icke någon lätt sak. Romarne höllo en så skarp utkik, att det var omöjligt att från Titus läger fly in i staden, fastän judarne, i trots ar sina landsmäns vaksamhet, tjogtals flydde ut till det romerska lägret tör att tigga segrarens skydd och öfverlemna sig åt hans välkända mildhet. Valeria hade derför beslutit att intränga i staden vid morgondagens stormning. Det var för detia ändamål som hon hade iklädt sig den förlorade legionens vapen cch rustning. Hon skulle på detta sätt åtminstone kunna hoppas att ännu få återse den man, som hon så vansinnigt älskade; och om han, utan att känna henne, mötte henne med sköld och svärd och fällde henne till marken, var det ändock alltid en sorglig ljufhet i den tanken att hon skulle få dö för hans hand. Uppfvylld som hon var af dylika sjukliga fantasier — då hennes inbillning var så öfverretad, heunes nerver så till ytterlighet spända — var det i sanning ett hårdt slag för henne alt få höra, att älven denna sista tröst möjligen sku.le blifva henne förnekad — att det icke längre stod i hennes egen makt att ännu en gång få sammanträffa med sin