Aftonbladet – 6 september 1864, sida 3

för hämmande af tyskhetens vidare inträn gande på dansk grund. Lemnas Danmark åter utan detta stöd (hvilket stöd vore a måhända ännu mera moralisk än faktisk be tydelse), så kan Monrad tilläfventyrs i viss afseende ha haft rätt med sin ofvananförd: paradox. Olyckan, hela Danmarks slutli ga förtyskande, skulle, om vi tänka os: denna statsmans förslag verkstäldt, svårli gen kunna afböjas, men den torde kunn: fördröjas. Och dock skulle det under alla omstän digheter äfven till blotta fördröjandet be höfvas en den innerligaste enighet inom Danmarks folk, en till det yttersta skärp vaksamhet i hvarje ögonblick, en villighet till ständigt nya ansträngningar, en obrottslig rättrådighet och orubblig fasthet hos de styrande, framför allt en statschef med varmt hjerta för sitt folk, en man så pee. redansk?, som enligt den gamla Grundtvigs älsklingsuttryek Fredrik den Sjunde på sin tid var. Enigheten hos folket skall kanske komma, men tyvärr! den finnas der ej för närvarande, i stället för vaksamhet och nytt mod är der trötthet och misströstan, i stället för statsmän vid rodret med friska krafter och sinne för tidens kraf, äro der några gamla gubbar med längtansfulla blickar efter ett förgånget, i stället för den kärndanska monarken är der en man, hvilken personligen måhända icke ens är så fullkomligt tysk, som en och annan afhans egen omgifning, men som dock aldrig varit, icke är och aldrig blir så dansk, som han borde vara, en man, som hvad goda egenskaper han än för öfrigt må ega eller endast hvad goda dispositioner, dock är ur stånd att riktigt känna som en dansk, tänka dansk politisk tankegång och sympatisera för det rent nationella. Det måste medgifvas, att dessa förhållanden äro de, under hvilka det danska folket skulle kunna stå bäst upprätt emot kommande öden. Utan tvifvel var det att gå litet för långt, då vid det ofvanför omtalade mötet af patrioter en man af stort politiskt anseende utlät sig, att med exemplen från ofvan, med den allt mera kringsiggr pande politiska demoralisationen, med den totala frånvaron af allt som skulle kunna sätta stål i det böjliga danska folklynnet, Danmark skulle vara tyskt inom fem år, men visst är det, att ett decennium af en regime och af förhållanden i allmänhet i Danmark, sådana som de nuvarande, redan skall uträtta otroligt ondt och att såframt farten utför endast väl börjat, fallet skall öka sig med förvånande progression. Det betänkliga i Danmarks läge är emellertid icke mindre stort i fall man från dess förhållande till Tyskland och dess allmänna yttre politiska ställning vänder blicken på. illståndet i det inre. A. Hage yttrade nyligen i en diskussion i riksrådet: Det är il icke meningen att vi i denna vår fatigdom och svaghet skola hålla vår flotta ute i sjön endast för att om några dagar vara tillhands att i Sundet salutera prinsen if Wales?? Det var ett modigt ord för att beteckna en sorglig kontrast. Faktum förväller sig riktigt; vi hafva här sett denna Danmarks flotta af 8 segel i väl en veckas id med stolta dukar och frisk ånga pronenera i Sundet för att vi på den enselska furstens flagga; det är lysande; vi skola om några dagar höra Sundets stränler återskalla af dessa åtta danska örlogsnäns kanoner, det är pompöst. Men under letta, hur står det i verkligen till på dessa sröna öar, under hvilka vilkor lefver detta 1 härdt pröfvade folk och hvilka vilkor iro detsamma för den närmaste framtiden veredt? Det är icke butikerna på Köpenrvamns Östergeade, som gilva den rätta måtttocken härför, och äfven dessa kunna belraga, det är ännu mindre de festliga sauterna från bredsidor och fästningsvallar, let är allraminst det leende ansigtet på en ch annan lefnadsglad filosof med to Mark Lommen?. Man måste se litet djupare i ingen, det är mången dansk man, som innu knappast har riktigt mod dertill.