Aftonbladet – 6 september 1864, sida 3

ben Gl, GV Hule IC I UT CHATICBhet, man hemtat af det sista halfva året, finna tillräckligt skäl att frukta för att nationaliteltens undergång närmar sig med till och med stora steg och att, så framt allting skall komma att gå som det hittills gått alltifrån Fredrik VII:s frånfälle, Då dagar i fråga om nationel sjelfstö lredan äro räknade. Sanningen är också, len till denna många redliga och fosterländskt sinnade danska mäns förtviflan Järo sådana, som icke lätt kunna gendrifvas, de äro i sjelfva verket obönhörliga och de måste föra till ytterligheter i sina konseI qvenser. Med litet närmare uppmärksamhet i härpå kan man också å den ytterlighet, som innefattas i Monr ads bekanta nyligen afgilna förkl aring, attvhan, för alt ?bevara en möjlighet till danskhetens frälsning?, hellre ville med hela riket gå in i Tyskland, än skiljas ifrån Slesvig. När allt står på spel, griper man efter det eljest rent paradoxa, som efter ett halmstrå, men det är å andra sidan oförnekligt, att skulle detta vara den sista och yttersta utvägen till den danska nationalitetens sammanhållning och räddning, då står det i landet så illa till, som vä: aldrig tillförene i Danmarks hela historia. Att det under vissa gifna förutsättningar skulle och måste komma till denna punkt, har emellertid för en annan utanför stående betraktare varit för esedan tydligt nog. Den, som nedskrifver dessa rader, har af gammalt, mycket gammalt, varit BEiderp icke åter Fedre tanken? vishet på hvill som all Eidertan varit fu olitiker och änmar, uppriktigt sagdt, rtaga sitt ord, om än tio ! arel andet? nu efteråt förklarade PEideri bann och om han sjelf för sin enkomme att till och med af vänner, I sätter stort värde, betraktas r fantastisk och alltför exklusiv. oken har, enligt min öfvertygelse, It riktig och jag kan icke inse, att den blifvit oriktigare der r att våldet gjort den för ögonblicket omöjlig. Ett land måste ha en gräns, Eidern har sedan sekler varit d borde a vida söc ett är af en Vv inkräktad, eller om tyskheten der är varit bl anskhetens historiska rälinie, den drig upphört att vara dess statsrätti skola ej numera strida om hurura delen af Sle-vig är af tyskheten nfödd, gjordt: att nationaliteterna der länge andade. Men ett borde man också ulan skämt och utan alltför mycken löslighet besinna, att så framt denna blotta omständighet, att i ett gränsland tvenne nationaliteter : ötas (såsom bland annat i egen yttersta nord), skulle gifva en ingande makt rätt till alt företaga delr och etablera ett rn välde, så blifterhand vandlad till en för ett beståndande grep , det är sannt, har för många i Danmark huivudsakligast varit blott ett slags poetisk lösen, en fråga af mera sentimental, än strängt praktisk art; men det har dock funnits andra, hvilka tagit denna fråga mera konkret politiskt, och — som jag fortfarande tror — riktigare. Mista vi först halfea Slesvig — har man sagt — så mista vi resten deraf dogen efter, ty vi sakna makten att hålla vår dörr stängd; har äter hela Slesvig en gång blifvit tyskt, så skall det icke dröja länge förr än 1 sin tur en del af Jylland blifver tillräckligt förtyskad för Å ex. Preussen anledren tillfö rättsbeg oa ning till att ina Pbetryckta landsmäns? sak tädes, och slutligen med den invendrade nationalitetens rätt (det är invandringen, som nu är ögonblickets gunstling!) lägga den infödda nationaliteten under sina fötter. Efter den första hälften af Jylland skall den andra hälften så småningom komma in under samma vilkor, och samma nationalitets-teori skall då blifva praktiskt tillämpad och genomförd öfverallt, den skall ändtligen flytta sig helt obemärkt öfver Lilla Belt och till slut skall den ena af Danmarks öar efter den andra bli ett mer och mindre lätt rof för en aldrig mättad tysk hunger efter makt och land. Slutledningen har sålunda varit särdeles enkel: . kan icke Danmarks folk försvara sin historiskt, folkrättligt och traktaimessigt begrundade myndighet vid Eidern, så skalll ingen gräns lävgre fivnas, så skall det enastycket af Danmark så småningom försvinna efter det andra i Tysklands gap, och blir det först upphöjdt till modern grundsats, att öfverallt der en befolkning består af blandade nationaliteter, der har den starkare absolut rätt till att göra landet till sitt, då skall Tyskland snart ej ens behöfva använda vapenmakt för att sätta sina anspråk på det lilla Danmark igenom, det behöfver då en vacker dag endast en europeisk kongress för att k nera elt faktum och upphöja till allmä g för hela danska riket det prejudikat, som redan för Slesvigs räkning erhållit Europas välvilliga bifall. Det medgifves att i detta räsonnemang ligger någonting ytterst melankoliskt på samma gång det dock vittnar om ett politiskt förutseende; det innebär nemligen ett vemodigt erkännunde af Danmarks och sjelfva danskhetens vanmakt. Men hvarför icke hellre erkänna detta, än smickra sig sjelf med ett falskt hopp och skryta en styrka, som icke finns? Den danska natio naliteten behöfver nästan exceptionella förhållanden för att kunna bestå, detta är nåsot, som ieke längre låter fördölja sig. Att den gentemot Tyskland hittills kunnat hålla sig uppe, bevisar endast hur svagt Tyskland sjelf har varit, trots dess alla stora ord och äthäfvor. Så länge inom den tyska statskroppen ingen enighet fanns, ej ens i och för rof på andras mark, så länge kunde Danmark Sitta i någorlunda trygg pos sion; från den stund det fenomenala in fade, att tvenne tyska stormakter förenade sig om en och samma eröfringspolitik, var Danmarks öde afgjordt. Det är mångas mening ännu, och det är min, att hade Preussen och Österrike här mött ett Skandinavien i stället för Danmark rätt och slätt, skulle de ännu i sista timman hafva besinnat sig; det är likaledes tillåtet, att tänka sig, alt så framt det lilla Danmark, som ännu återstår, erhölle ett sådant stödi de andra båda skandinaviska rikena, hvarigenom danskheten i sjelfva verket komme ma sig som förpo: derut för en Tand IV TLL oa