Aftonbladet – 5 september 1864, sida 2

vill att jag skall ränna denna lans genom din kropp eller skicka dig till vakten för att behandlas såsom en på bar gerning gripen spion. Du ser blek och olycklig ut, tillade hon derpå i en mildare ton. Hvad gör du här? Hvarför har du lemnat honom ensam der bakom murarne? Jag skulle ej ha ötvergifvit dig i din nöd, Esea, min förlorade Esea! Mariamne ryste, då hon hörde det älskade namnet uttalas i en så öm ton afen annans läppar. Hon hade visserligen icke varit utan sina misstankar att någon annan qvinna möjligen älskade honom; men det oaktadt smärtade henne nu denna upptäckt, och det var ej utan en känsla af svartsjuka hon betraktade denna lika sköna som föga blygsamma qvinna, på ett så oförklarligt sätt klädd i en romersk soldatsrustning. Hennes kärlek och sjelfuppoffring förnekade sig dock icke; och hon föll ned på knä inför skildtvakten, omfattade hans mautel med båda händerna och sade: Jag vill inte fråga er hvem och hvad ni är. Jag befinner mig helt och hållet i ert våld; och jag sörjer inte deröfver. Men lofva mig att ni vill hjelpa mig. Lofva att ni vill använda hela er skönhet och ert inflytende till att rädda honom som vi båda älska? Hon yttrade denna sista mening med en viss tvekan. Det var som om hon frivilligt hade afstått ifrån honom, då hon sålunda erkände en annans anspråk. Men hans lif var i fara, och en lumpen svartsjuka å hennes sida skulle ej bli en orsak till hans undergång. Den andra betraktade den knäfallande flickan med en föraktlig blick. Slutligen tilltalade hon henne och sade: sÄfven du tyckes ha lidit. Det är således sant allt hvad jag hört om jämmern och eländet inom edra murar? Men skryt derför inte med din sorg, tro inte att du ensam är beklagansvärd. Det finnes sorgsna hjerten och värkande hufvuden här i lägret lika väl som der borta i staden. Säg mig