Aftonbladet – 3 september 1864, sida 3

det land, som står i så stor skuld till eder, v veta att de fattiga bland eder, som sakna nöd vändiga kläder, ej ens få behålla en utsliten uni form, som I voro godo nog att bära, så länge : stoden i kulregnet; vi veta att i hemskickens icke klädda såsom tappra danska soldater, utar ämre klädda än den uslaste trosskusk -mer vi veta också, att i hafven mod nog att tåla äl ven detta, och ätt i aldrig skolen lägga dansk nationen detta till last; ty den vet i sanning in genting derom. Vi bedja er derför, låten ickt denna bittra behandling komma er att glömm: Danmarks land och danska folket; glömmen e heller derför edra danska krigskamrater, som är stolta öfver att kallas era broder. Det är nm fred, men det dröjer måhända icke länge, förrär luren åter ljuder som kallar till strid för Dan marks land; sviken oss ej heller då. kommer igen och ställen eder åter i de danska leden, oct I skolen erfara, att den danska soldaten är vän fast och broderlig. Letven väl, kamrater! Gu skänke eder den lön för era handlingar, som v icke kunna gifva eder. En del meniga danska soldater. 2 Folkets Avis innehåller en ledande artike öfver det sätt, hvarpå den närvarande mi nisteren och högsta vederbörande i Dan mark bete sig mot de svenska frivilliga, hvilken till slut yttras: Emellertid infunno sig både norska och sven ska frivilliga, isynnerhet olficerare, vid broder mötet, och om än några af de få icke komma att deltaga i sjeliva striden, hade de dock ail: enom inträdet i vår här visat sig redo att våg: if och blod för vår sak (churu fiendens beteen de mot de fångne frivillige var allt annat är uppmuntrande dertill), och flera hafva funni tillräckligt tillfälle att visa mer än vilja, i det d på valplatsen med heder deltagit i den blodig: striden. Huru har nu dessa mäns brodersinn blifvit erkändt? Det ligger nti förhållandenas natur, att tider icke nu såsom efter förra kriget egnar sig 1ö offentliga fester, hvarvid folket kan tacka all: dem, om hvilka kan sägas: Han har hållit sit! löfte; det måste vara regeringens — eller såson dess och landets representant: konungens — sal att tacka dem. som kämpat för oss. Hvad ha; man gjort i detta hänseende? De aftackade fri vilhga officerarne hafva icke allenast uppfyll deras vänskapspligt mot broderlandet, utan och iakttagit vanliga höflighetsformer mot dess ko nung; de hafva anmält sig till afsked och — dc ha fätt lof att gå utan något vidare. Vi vet icke hvilken holfembetsman som bär ansvarei för, att tillfället att på ett passande sätt säga dem tack och farväl på Danmarks vägnar, icke blilvit begagnadt, men hvem det än är: han ha? icke bidragit att föröka sin furstes popularitet i grannrikena! Deremot kan det icke vara svårt att räkna ut, hvem som bär ansvaret för den påfallande spar sambet. som visats vid utdelningen af hederstec ken till de svenska och norska otficerarne. Hai man funnit passande att en bloc dekorera hela staben och ingeniörkåren (hvars meriter såsom bekant äro mer än tvifvelaktiga). skulle inger kunnat kalla det slösande att utan undantag de. korera hvar och en af de frivilliga otficerarne. som gjort sin pligt — de, som icke gjort det borde ju varit alskedade! -Så länge man hal stora kors och små kors nog till hvarje främ mande oificer, som springer 1 hälarne på en be ökande prins, kunde man väl ock halva ett öf. ver åt en hvar af de främmande officerare, som vägat sitt lif för Danmarks sak. Bokhållaren Johansson, skarpskytt i 5:te kompaniet af Stockholms skarpskyttekår, der förste skarpskytt som aigick härifrån til danska kriget, och som istriden vid Lundby blef sårad i foten vid sidan af löjtnant Betz holz, och sedermera legat på ett lasarett